LÅNGLÄSNING:Kapitel för kapitel – allt om dramat för 20 år sedan.
Maj 2019, 20 år efter morden, och vi möter Oskar och Linnéa som vuxna. Hur var det att växa upp utan pappa i skuggan av ett av Sveriges mest uppmärksammade våldsbrott?
Vi är på Bötinge gård, en halvmil öster om Strålsnäs, ett par mil norr om Malexander.
Kvällssolen lyser upp ängarna, åkrarna och skogen som vore det en kuliss för en reklamfilm.
Vid infarten till gården står några hästar och äter. När vi svänger in på uppfarten tittar de upp nyfiket, det är tydligt att de är vana vid lugn.
Här bor Maria Karlström och fyra av hennes barn; Linnéa, Isabelle, Lisen och Alva. Linnéa bor i eget, i ett av sidohusen, medan hennes bror Oskar bor med sin sambo i Boxholm.
Här, i Linnéas hus, ska vi sätta oss ned och tala om de 20 år som gått sedan mardrömmen i Malexander, då poliserna Robert Karlström och Olle Borén mördades av tre gärningsmän.
Det är den första intervjun Linnéa och Oskar, Roberts barn, ger.
Det blir en resa från den första tiden efter mordet till livet idag.
LÄS MER:Astrids son dödades av skotten.
FÖRSTA TIDEN
Linnéa: Jag minns inte så mycket men jag minns när jag fick reda på att pappa hade gått bort. I början var det svårt att förstå. Mormor har berättat hur jag gick runt och letade efter pappa och väntade på att han skulle komma. Det tog tid att förstå, jag tror inte jag orkade ta in allt på en gång, det kom i etapper. Det dröjde upp i tonåren innan jag tog in allt.
Maria: När vi flög till Kanarieöarna ville barnen vinka till Robert från flygplansfönstret. I deras värld var han ju en ängel. Jag var öppen från början mot barnen så mycket jag kunde. Det gick inte att undvika, bara vi slog på teven så såg vi det. Då bestämde jag mig för att det är bättre att vara öppen.
SORGEN
Oskar: Det är som att jag alltid har vetat men ändå känns det overkligt när jag tänker på det. Det går i vågor, bilder letar sig fram även om jag inte går och tänker på det. Det kan vara småsaker som gör att det kommer fram. Jag tror att jag har lärt mig vad och när det får komma åt en.
Linnéa: Ibland kan jag låta det komma över mig för att jag känner att jag behöver gråta. Det måste vara okej ibland men det får inte ta övertag på en. Jag har lätt att bli ledsen när jag tänker på att jag har fått växa upp utan pappa. Men det som har hänt har hänt och det kan vi inte påverka. Vi vill försöka få ett så bra liv som möjligt, tänka positivt och ta vara på det fina i livet. Och göra det man tycker om. Våra djur, våra hästar, hundar och höns, är en jättestor glädje för oss. De är sällskap och kärlek.
Maria: Ibland får man jobba för att vara positiv. Man har alltid ett val i alla situationer. Att lägga sig platt eller tänka att jag har möjlighet att göra så här i alla fall. Så tar man ett steg vidare, sedan två, sedan tre...
BILDEN AV PAPPA
Oskar: Att han var lugn och beslutsam att vilja ta reda på saker. Nån berättade för mig att pappa aldrig gav sig, fick han ett tips så gjorde han sitt bästa för att följa upp det, om det så var att ligga och trycka i buskarna utanför en misstänkt gärningsman. Kanske gör man för mycket av småsaker man hör, men det är en bild jag har.
Linnéa: Jag har få minnen men jag minns att han tyckte om att leka med oss. Sen har jag fått berättat för mig att han var väldigt intresserad av idrott och natur.
OMGIVNINGEN
Oskar: Jag tror att många vet vem jag är, men det är inte så många som säger något. Jag träffade en polis en gång och hon trodde inte på mig när jag sa vem jag var, så stort var det för henne. Jag är glad för att vi har haft mycket släkt och vänner som engagerat sig extra i oss, det har betytt mycket.
Linnéa: Omgivningen ska inte vara rädd för att fråga i såna här lägen.
Maria: Jag sitter i kommunens krisgrupp och där kom Malexander nyligen upp flera gånger. Till slut kände jag mig tvungen att säga vem jag var. Sånt kan vara rätt jobbigt innan man väl bestämmer sig för att säga något, att avgöra vilka sammanhang man ska berätta. Det är faktiskt en anledning till att vi ställer upp på den här intervjun, att stå upp för historien och inte gömma oss. Den går inte att undvika.
LÄS MER:Han följde efter rånarna – blev beskjuten.
MEDIA
Maria: Det var alltid extra mycket i tidningarna runt årsdagen de första åren. Därför åkte vi utomlands varje år vid den tiden, bara för att slippa läsa allt. Vart man än gick så såg man löpsedlarna, alla tidningar skrev om det. Första gången åkte vi tåg till Stockholm. Jag minns hur jag kände mig jagad av löpsedlarna i varenda gatuhörn, det var ju barnens pappa på alla bilder, så jag försökte avleda dem genom att prata om annat.
Oskar: Jag har läst det mesta som har skrivits. Morfar sparade på i stort sett allt som gavs ut då ifall vi ville se dem, vilket jag är tacksam för. Jag har nog grävt ner mig lite i det ibland, kanske läst lite för mycket.
Linnéa: När jag blev äldre, och började förstå vad som hade hänt började jag googla och insåg hur stort det var, hur många reportage det finns. Man är ju lite nyfiken, eftersom vi har så få egna minnen, och så känns det som att man fick en liten glimt till i tidningarna. Mer förståelse för vad som hände. Men det blev för jobbigt, jag kände att jag inte orkade, det blev ett ältande. Jag försöker minnas pappa bara genom mina egna minnen och det människor runt omkring mig har berättat. Det är den bilden jag vill ha.
Maria: Det är intressant att läsa om andra människor. Det händer roliga och jobbiga saker i alla människors liv. Man lär sig mycket och kan relatera till sitt eget liv. Men för oss blev det för mycket i stunden. Vi blev matade med bilderna hela tiden, det är därför vi har dem så tydligt i vårt inre idag.
LÄS MER:Hennes liv rasade när rånarna slog till.
GÄRNINGSMÄNNEN
Maria: Jag känner inget hat och ingen medkänsla. Jag känner mest likgiltighet. Det har gått 20 år och de sitter kvar i fängelse. Deras liv stannade där. Jag tänker att det var en rad olyckliga omständigheter som orsakade att det blev så här. Det var inget personligt. Det fanns säkert förklaringar i gärningsmännens liv som gjorde att de tog de besluten. Jag tror ytterst få människor föds onda.
Linnéa: Jag kan inte gå och känna hat. Det skulle bara ta energi från oss. Jag håller med mamma, jag känner likgiltighet.
Maria: Om de blir frigivna skulle jag nog bli orolig. När Tony Olsson var på rymmen för några år sen kände jag oro. De vet ju säkert vilka vi är. Tänk om de får för sig att söka upp oss? Oron kanske är obefogad, men jag känner så i alla fall.
Oskar: Jag känner inte så mycket. Jag vill inte prata med dem. De som gör sånt här är små människor som nog inte kan komma med något trovärdigt att lyssna på.
LÄS MER:Det var dagar jag aldrig glömmer.
LIVET IDAG
Linnéa: Jag tror det här har påverkat oss att ta vara på varandra och de band vi har mellan oss. Mamma har ju varit både mamma och pappa under vår uppväxt och har med sin positiva livssyn betytt väldigt mycket. Hon är vår stöttepelare i livet.
Oskar: Jag bryr mig mer om andra och oroar mig inte så mycket över små saker. Ibland när det händer tråkiga saker kan jag som första reaktion misströsta och tänka att ”om inte DET hade hänt så hade inte heller det här hänt”. Men då försöker jag vända på det och tänka om inte DET hade hänt så kanske jag hade gått miste om någonting bra som hänt. Om inte DET hade hänt… det hade ju förmodligen varit ett helt annat liv.
Linnéa: Vi har bara ett liv, då får vi se till att göra det bästa av det.
