LÅNGLÄSNING:Kapitel för kapitel – allt om dramat för 20 år sedan.
– Nej, glömmer gör jag aldrig, jag minns den där dagen fullkomligt solklart även om det var 20 år sedan. För egen del känns det som att det lika gärna kunde ha hänt i förra veckan och det är något som jag har fått lära mig att leva med, berättar den numera pensionerade Ydrepolisen.
Vad Kenneth Eklund var med om den där dagen för 20 år sedan är vida känt. Den dramatiska berättelsen om polisen som, i sitt försök att följa efter de tre bankrånarna, blev beskjuten av både automatvapen och handgranater har redogjorts på flera olika sätt. Än i dag minns han allt in i minsta detalj. Han minns det varma majvädret, han minns hur han tog på sig skyddsvästen över den ljusblå polisskjortan och han minns den gröna flyktbilen, en Saab 9000. Efter de där kritiska minutrarna vid Gummetorpasjön söder om Kisa, när Kenneth Eklund hamnade öga mot öga med rånarligan, har hans liv aldrig blivit det samma.
– När alla tre kom gående mot mig, beväpnade och maskerade, hann jag tänka att nu blir jag ihjälskjuten. Jag fick också tanken att, om de ska skjuta ihjäl mig så får de göra det utanför bilen. Det gjorde att jag fick enorma krafter, ett adrenalinpåslag, och rusade ut ur bilen och ner mot kärret. Där och då sköts det något helt fruktansvärt och jag var helt övertygad om att jag hade blivit träffad. Allt gick väldigt snabbt, det var ganska dramatiskt kan man säga, berättar Kenneth när vi besöker honom på gården, mitt ute i det grönskande Ydrelanskapet mellan Österbymo och Tranås.
LÄS MER:Hennes liv rasade när rånarna slog till.
För tre år sedan gick den före detta närpolischefen i pension. Trots ett ärligt försök kom han aldrig att på allvar återvända till tjänsten i Kisa, tryggheten fanns inte längre där. Istället gav han sig, under en kort period, upp i luften som helikopteroperatör innan han avslutade sin karriär med 16 år hos trafikpolisen i Linköping.
– Än i dag åker jag helst inte till Kisa, jag har gjort det någon gång för att åka skidor, men det känns obehagligt, varför vet jag inte, det sitter i huvudet. Det räcker med att åka åt det hållet så kommer allt tillbaka som en film igen, det är väldigt olustigt, förklarar Kenneth och fortsätter:
– Till en början hade jag många mardrömmar, jag svettades och for runt om nätterna. Det kan komma en och annan sådan flashback fortfarande, men det är långt mellan varven nu.
LÄS MER:Det var dagar jag aldrig glömmer.
Långt innan den livsomvälvande dagen träffade Kenneth sin hustru Inger. Ända från det första förhöret har hon funnits vid hans sida och tillsammans har de hanterat konsekvenserna som Malexandermorden lämnat efter sig. Snart, senare under året, firar de 30 år som gifta.
– Visst har det varit tufft, till och från, sedan allting hände, men vi bestämde oss redan från början att vi inte skulle bli bittra, vi skulle försöka att fortsätta leva våra liv som tidigare. Att vi har gjort allt tillsammans, redan från den första dagen efter bankrånet, har nog gynnat oss båda två, menar Inger.
LÄS MER:Det var dagar jag aldrig glömmer.
Nu, 20 år efter polismorden som skakade ett helt land, känner Kenneth att han har kommit en lång väg i bearbetningen av sina upplevelser. Som lärare, några dagar i veckan, på den förberedande polis- och kriminalvårdsutbildningen vid Sommenbygdens folkhögskola i Tranås kan han se ljust på händelsen.
– Ja, i dag vet jag att det har kommit mycket positivt ur allt det här. Mycket har utvecklats inom polisen efter den här dagen, allt från uniformering till radiosystem, och jag har ju också blivit lite av en förgrundsfigur för polisens nationella bastaktik. Det är roligt och intressant, berättar han och avslutar:
– Framtiden vet man däremot inte mycket om, det kan väl kanske bli några pärser för mig framöver, när någon av dem friges helt. Då kommer det säkert att kännas obehagligare än vad det gör nu, men bearbetningen består ju av flera faser och den mest akuta är nog över.
