En exklusivitet, kanske?
Minimänniskor, även kallade barn, är inte bara extremt krävande, tjatiga och tålamodsprövande. De är också förbaskat roliga. Jag tänkte ägna de här dryga två tusen tecknen jag har på mig åt att hylla deras tokiga upptåg. Här kommer några exempel, som i alla fall har fått mig att le. Vid ett besök hos mormor och morfar fick vår äldsta dotter tag i deras färgglada dammvippa och gick glatt runt och städade. När hon kom till tv-bänken drog hon sitt lilla finger längs möbeln och studerade dammet.
"Sådant här har inte vi hemma."
När vi var i lekparken en dag hade vi tagit med oss varsitt kex. Tre-åringen tryckte i sig sitt innan jag ens hade börjat. Precis när jag skulle ta det första bettet kom hon fram till mig och snodde kexet ur min hand. Jag frågade varför hon gjorde så. Då spände hon ögonen i mig.
"Mamma. Man måste faktiskt dela med sig."
Vid ett annat besök hos mormor och morfar satt storasyster och målade en elefant i alla regnbågens färger.
"Tänk om elefanten visste hur fin den blir", sa mormor.
Det lilla barnet sprang snabbt i väg med teckningen i handen. Mormor, som ville kolla vart hon skulle, gick efter. Barnet stod vid spegeln med teckningen uppsträckt framför sig. Nu hade elefanten full koll på alla vackra färgen den fått.
När min lillebror var liten undrade han vad som skulle hända om man svalde en krita.
"Blir man blå i stuprören då?"
Blå i stuprören? Ja, vem vet.
Jag hade också en hel del tokigheter för mig som barn. Till exempel drog jag runt ett sadelskydd i ett snöre på en camping. Det var såklart inget sadelskydd i min värld – utan en hund. Plötsligt fick jag syn på en annan hund. En som faktiskt både kunde gå, skälla och vifta på svansen. Jag stod länge och observerade både den och sadelskyddet. Efter en stund hade jag kommit fram till min slutsats.
"Den hunden har ben. Det har inte min."
Sedan gick jag vidare.
Häromdagen gick min fyraåring och hennes bästa kompis, som också bor granne med oss, en bit framför mig. De var tillräckligt nära för att jag ändå skulle höra deras konversation.
"Ska vi leka imorgon?"
"Du kanske kan komma och hämta mig när ni ska äta våfflor."
"Ja, det kan jag göra. Det blir säkert trevligt."
Hon ställde också en fråga till mig, som fick mig att dra på smilbanden. Hon undrade om dvärgen i Snövit hette Snoris eller Fräsis. Det var såklart Prosit hon syftade på.
Jag må ägna många av mina krönikor åt att belysa mammalivets baksidor. Men alla dessa bleknar i förhållande till glädjen dessa minimänniskor skänker.
Glädjen väger så mycket tyngre än baksidorna av föräldraskapet, konstaterar krönikören.