Sanna Hogman Fernandi: Vi är ofta helt enkelt "good enough"

Ibland lyser de där strategierna med sin frånvaro, men då vill jag bara påminna er och mig själv om en sak, vi är ofta ”good enough”, som jag säger i en av mina videos på Instagramkanalen ”god_morgon_adhd”. Det är ofta det jag behöver säga till mig själv för att påminnas om mina strategier var dag jag vaknar, "god morgon adhd".  

Det finns oändligt många böcker om hur vi ska bli bättre föräldrar, hur vi ska agera – och hur vi inte ska agera – för att våra barn ska växa upp till självständiga och välmående individer. Det är bra, men vad jag saknar är en bok om hur vi ska göra detta och samtidigt överleva själva för det är fasen inte lätt att vara förälder alla gånger, oavsett diagnos eller ej.  

"Innan jag fick barn såg jag framför mig hur jag och mina barn satt och fikade i någon trevlig liten hammock medan vi lyssnade på fågelsång och pratade om ditten och datten."

Foto: Jessica Gow/TT

Innan jag fick barn såg jag framför mig hur jag och mina barn satt och fikade i någon trevlig liten hammock medan vi lyssnade på fågelsång och pratade om ditten och datten.  Det blev inte alls som den där naiva bilden jag målade upp, istället blev det så här:

Jag sätter mig i hammocken med en kopp nybryggt kaffe i handen. En unge kommer vrålande.

– MAMMA ser du en sån där FÅGEL, kan den plötsligt bara dö och ramla ner i huvudet på oss? Mamma, kan den det? 

– Öh ja, om vi har extrem otur, men det kommer inte hända, svarar jag. 

Barnet kutar in och hämtar våra cykelhjälmar. Sedan dyker hen ner i hammocken bredvid mig och tar spjärn med ena foten medan hen leker att vi nu är på havets böljande blå. Det andra barnet kommer vrålande. 

– MAMMA jag kan säga RRRR, hörrrrr du? 

Hen upptäcker att vi är på en båt och springer in igen för att snabbt packa ner halva bohaget i flera små väskor som också ska följa med. Mitt kaffe har redan hamnat lite här och var och det lilla som finns kvar i koppen sveper jag snabbt under den stormiga båtfärden. Nu gungar hammocken så kraftigt att jag undrar om jag först kommer spy eller ramla av.  

Barn nummer två har packat klart och nu sitter vi och trängs, jag, mina två barn, tre väskor och en blomkruka, iklädda cykelhjälmar, och så tog det andra barnet även med våra flytvästar.

– Jag tänker inte ha flytväst också, det räcker med hjälm, säger jag. 

Ett barn blir så förtvivlat att hen skriker:

– Men du kan ju DRUNKNA mamma, du MÅSTE ha flytväst!

Jag orkar inte argumentera så jag sätter lydigt på mig flytvästen och där sitter jag nu med cykelhjälm, flytväst, en krukväxt i ena handen och en tom kaffekopp i den andra och gungar fram och tillbaka medan jag känner hur illamåendet stiger. 

– Nu vill jag inte leka den här leken längre, säger jag och försöker gå ur hammocken så redigt jag bara kan för att visa att jag är fast vid mitt beslut. 

Att få i sig hela innehållet ur kaffekoppen är inte alltid det lättaste med två intensiva barn med energi.

Foto: JESSICA GOW / TT

Det blir svårt för det går undan. Istället välter jag ur hammocken med murgrönan hängandes som en fullis över ena axeln. Jag vet inte vad som är kaffe och jord, men vacker är jag inte där jag sitter på gräsmattan, brun om kinderna, den lilla hjälmen som en stor snöboll på huvudet och så flytväst på det. "Inte undra på att jag är singel", hinner jag tänka där på gräsmattan.

Barnen är upprörda. Mamma har hamnat över bord och nu måste hon räddas.

Jag vill inte bli räddad, jag vill helst bara sova bort resten av den här dagen för den började för intensivt. 

– Snälla, kan ni inte bara låtsas att ni är lika lugna som två väldigt gamla pensionärer, bara en liten kort stund? 

– Vi har ju precis åkt ut på havet mamma, du kan inte lämna oss här på havet nu fattar du väl, säger ett av barnen medan jag vadar upp mot land. 

Då säger jag med lugn stämma bestämt: 

– Jag förstår att detta gör er besvikna men jag mår illa av detta gungande och jag vill inte leka den här leken mer. Ni får leka den utan mig för jag kommer nu att ta av mig den här hjälmen, hoppas att ingen mås eller dylikt självdör och ramlar ner på mig, ta av mig flytvästen, jag lämnar båten och så kommer jag sätta mig i soffan där inne och dricka en kopp kaffe. "Ha de på bade du gamle chokolade", som man säger i Norge, säger jag, reser mig upp och går in trots vrålen bakom ryggen. 

– Då får du simma i land mamma.

– Ok, säger jag och "crawlar" över gräsmattan in till huset.

"I boken 'Fem gånger mer kärlek' står det att relationen med barnen blir så mycket bättre om man leker tillsammans en stund varje dag. Det står också att det är bättre att hitta en lek som passar alla än att som förälder inte känna motivation i leken", skriver krönikören, som inte verkar ha varit fullt ut motiverad i just den här leken. Genrebild.

Foto: Martina Holmberg / TT

Jag var med och lekte i fem minuter. Nästa gång orkar jag säkert vara med längre, om vi kan enas om en lite lugnare lek. I boken "Fem gånger mer kärlek" står det att relationen med barnen blir så mycket bättre om man leker tillsammans en stund varje dag. Det står också att det är bättre att hitta en lek som passar alla än att som förälder inte känna motivation i leken. Som i den här, då jag faktiskt blev sjösjuk.