Samma dag la vi ut ett poddsamtal på ”Psykologbyrån” med en terapeutkollega som också heter Kalle. Han ska starta kurser för ”Modern Man” och syftet är verkligen angeläget. Vi män är, lite schablonmässigt, handikappade vad gäller att ta hjälp med att förstå våra inre liv. Min generation har ofta inte haft bra förebilder eller fått träna på att berätta hur vi har det känslomässigt i stunden. Bilden av en "riktig karl" har varit att stå ut och lida i tysthet.
Jag känner inte till forskning kring hur det är för yngre män idag vad gäller förmågan att uttrycka sina inre liv. Det är klart att våra barn och barnbarn är mer öppna än vad min generation män är men samtidigt hyllas fortfarande bilden av mannen som ”ensam är stark” i många släkter och kulturer. Bit ihop, inget att gråta över! Erkänn inte din sårbarhet, rädsla, skam och behov av hjälp!
Kalle vill med sin kurs hjälpa oss män att få erfara att kraftfullhet och sårbarhet är två egenskaper som båda behövs för att bli en man som kan agera såväl självständigt som att be om känslomässigt stöd.
Jag fick själv i veckan uppleva hur svårt det är att be om känslomässigt stöd. Maria, min fru, och jag invigde sovloftet i vårt nybyggda lilla hus på Öland. Natten blev varm, jag vaknade och hade svårt att somna om för Maria snusade högt. Jag har hela mitt liv varit lättstörd av snarkljud. Men istället för att puffa på henne som jag brukar så började jag fundera över varför jag är så lättstörd. Jag har kopplat det till ett barndomstrauma men aldrig undersökt det känslomässiga. Nu bidrog nog det trånga utrymmet på loftet till att väcka ångestkänsla.
När jag var fem år dog min mamma. Efter flera turer skulle jag få ”luftombyte” hos en okänd moster i Malmö som inte hade egna barn. Jag längtade förstås tillbaks till Stockholm, till pappa, syster, bästis, men pappa förmådde inte stå upp för föräldraansvaret och lät det bero. Jag blev kvar hos min moster tills jag gått ut gymnasiet, utan att bli adopterad. Första tiden sov jag i en trång bäddsoffa mellan de vuxna. Båda snarkade högljutt medan jag låg tyst och bara ville hem. Jag var olycklig, förvirrad, rädd och säkert jättearg utan att förstå det.
Ångesten häromnatten fick mig att utforska traumat. Jag skapade en fantasi om att pappa kom, väckte de vuxna och sa klart och tydligt: ”Tack för att ni tagit hand om Lasse men nu ska han tillbaks hem med mig”. Jag blev så berörd av denna tröstande nyskapta bild av pappa. Det här är ett sätt att läka barndomstrauma, göra om historien så den ges en annan mening.
På morgonen ville jag berätta för Maria. Trots att jag jobbar med traumahantering så slog skammen till. Skammen kom med tankar på att jag var barnslig, larvig, självisk. Jag noterade skamreaktionerna: undvek Marias blick, ville fly, skämta, prata om annat. Impulsen att fly skammen är naturlig för den är så smärtsam. Den signalerar att jag inte är värd att älskas. Dessutom riskerar jag återuppleva samma hjälplöshet som jag hade som barn. Men Maria lyssnade på mig och sa stilla: ”Du är modig som berättar.” Jag stannade kvar.
Kraften att våga stanna i känslan är så långt ifrån machomannens kraft. Vi män behöver hitta den här inre kraften till att våga möta och dela vår sårbarhet. Och först då kan vi möta andras sårbarhet – utan att bli provocerade.
Så oavsett om du är Gubbe eller Modern Man, följ Kalle Moraeus råd, utforska ditt inre!
