En guidad tur av kungligheterna själva!
8 juli. Vadstena
Vadstena
Äntligen i Vadstena! Efter sju mödor och åtta bedrövelser! skriver Astrid den 8 juli 1925 och beskriver deras långa vandring i landsvägsdamm över den glödheta östgötaslätten. Själv har jag dragit på mig ett ihållande spöregn på vägen hit och det känns nästan som att anlända till ett medeltidsmuseum i diset.
Om vi nu skulle tala lité om sevärdheterna här. Den mest framstående byggnaden är slottet, som började byggas 1545 och därefter länge beboddes av kungliga personer….” skriver Astrid. Så jag tar en guidad tur med självaste Cecilia och Magnus Vasa, som vistades på slottet deras far Gustav lät bygga på 1500-talet. De berättar om platsens historia och det kungliga skvallret som bullrade bakom slottsmurarna.
Klosterkyrkan
Så är det klosterkyrkan. Den är vacker. Allting rör sig om den heliga Birgitta.
Astrids trendspaning från 1925 håller än. Den heliga Birgitta är överallt – i klosterkyrkans utsmyckningar, stadens konst och som julgranskula i turistshopen. För att verkligen löpa linan ut bokar jag in mig på Birgittasystrarnas gästhem för natten. Det spartanska boendet tillhör klostret och drivs av de åtta katolska nunnor som lever här – i samma orden som skapades i Vadstena på medeltiden. Jag möter aldrig systrarna men sover gott hos dem. Astrid skriver:
Vi hade egentligen tänkt att få sova nu, men därav blir tydligen intet än på ett tag ty utanför vårt fönster ha stadens barn församlat sig och ge nu en serenad till vår ära. Tänk er, att sakta sjungas till sömns vid tonerna av ’Borgmästar Munte, han red på sin Brunte´.
Ingen spontan serenad uppstår till min ära, men in genom det öppna fönstret letar sig klangen från klosterkyrkans klockor och vaggar mig ändå till sömns.
Vadstena slott. Astrids trendspaning från 1925 håller än. Den heliga Birgitta är överallt – i klosterkyrkans utsmyckningar, stadens konst och som julgranskula i turistshopen.
9 juli. Vadstena – Motala
Från ett spartanskt liv i Vadstena till överdåd i Motala! Regnet stillnar över klostret och jag får en timmes vacker cykling längs Vättern. Astrid skriver:
Smärtsamt farväl av Vadstena idag, och så ut på landsvägen igen. När vi marscherat ungefär en timme, kom en sån där s.k. automobil körnande. Vad skulle vi göra? Att lämna ett tillfälle att åka oförsökt, vore ju nästan straffvärt! Allons! Vi hunno knappast blinka förrän vi voro i Motala, som vi redan tagit i besittning och funnit väl värd ett besök.
"Regnet stillnar över klostret och jag får en timmes vacker cykling längs Vättern"
Caroline Cabot
Själv får jag inte skjuts, men Motalas färgglada siluett närmar sig ändå snart. Jag leder cykeln över bron in till stan, precis när slusslarmet ljuder och bilarna köar för att släppa fram båtarna. Tänk – våra luffare hann vandra en hel timme innan de såg sin första automobil. Hur såg egentligen trafikläget ut 1925? Jag svänger av mot hamnen och Motala Motormuseum för att ta reda på mer.
Framme i Motala!
En somrig bild från Motala.
Bilar har aldrig varit min grej. Men det glömmer jag snabbt när jag kliver in i museets nostalgibubbla, där olika tidsepoker får liv med skyltdockor, scenbyggen och musik som strömmar ur gamla radioapparater med precis rätt knastrighet. Bland de 350 fordon och hundratals pryttlar och pinaler som fyller lokalen träffar jag Peo Andersson – bilfantast med sitt drömjobb här bland utställningarna.
I början av 1920-talet fanns det runt 50 000 bilar i hela Sverige, berättar Peo. Men siffran steg snabbt – och med den, trafiken.
Peo Andersson på Motala motormuseum berättar mer om hur biltrafiken såg ut förr.
"När Astrid gick här var det fortfarande långt mellan bilarna. De väckte säkert en del uppståndelse. Vägarna var smala grusvägar. Om man mötte en hästskjuts fick man nog stanna. Varenda bonde hade ju häst och vagn, så ett vanligt problem var punktering – från all spik från hästskor som låg kvar på vägen."
Jag frågar om det finns någon bil på museet som liknar den Astrid och vännerna fick skjuts med på 20-talet. Peo navigerar vant mellan gångarna och stannar vid en T-Ford från 1923.
"När bilarna var några år gamla var det vanligt att man byggde om dem – kapade av baksidan och gjorde om dem till lastbilar. Så både taket och flaket här är hemmabyggen."
Astrid och vännerna sover i en lada den här natten. Jag checkar in på Hotell Nostalgi – och laddar för nästa etapp.
En bil i den här stilen kan Astrid ha åkt med.
10 juli. Motala – Borensberg
Varamobaden
Vaknar med sol i ansiktet och slår upp dagens schema, alltså Astrids resebrev:
Leve Varamobaden! Om man också är aldrig så mycket lokalpatriot, måste man nog erkänna att det går åtminstone ett pinnhål över vårt Krönbaden. Idag ha vi hela da’n legat vid Varamonbaden och bara latat oss.
Och vem är jag att säga emot? Det är den varmaste dagen hittills, och den långa sandstranden är fylld av människor, parasoller och doften av solvarm tall.
En lat dag vid Varamonbadet. Precis som Astrid hade med sina vänner.
Men! Sedan skriver Astrid: Dagen på Varamonbaden och natten på höloftet. Vad göres oss mera vitte behov?
Jag har velat sova på en höskulle sedan jag såg Alla vi barn i Bullerbyn som liten. Så nu är det äntligen dags! Höloft är inte direkt bokningsbara nuförtiden, men jag har fått kontakt med Lovisa Göransdotter i Örbäck och packar ihop min sandiga handduk för 2,5 mils cykling ut på landsbygden.
Örbäck
Det har redan börjat skymma när jag rullar in på Örbäck gård, utanför Borensberg. Lovisa möter upp och visar runt i den gamla rundlogen – en byggstil som är typisk just för Östergötland. Hon har aldrig sovit på höskullen, men har provlegat den under dagen.
Framme i Örbäck i skymningen.
Rundlogen i Örbäck där jag ska sova.
"Det känns lite som en saccosäck faktiskt. Jag skulle kunna sova här", säger hon.
Astrid skriver:
Men som kassan smällt ihop rätt betänkligt få vi inte råd att ligga som anständiga människor i natt, utan vi få allt som sanna luffare ägnar och anstår logera i en lada. Så mycket bättre förresten! Det finns väl ingenting på jorden som kan jämföras med att ligga och snusa i nyslaget hö.
Inget slår faktiskt nyslaget hö. Det sämsta är dammet – som jag lyckats glömma. Det bästa är att smyga ut över gårdsplanen i pyjamas, klättra upp för tre lite läskigt branta trappor i mörkret och sedan slumra till. Se ljuset skifta när morgonen är på väg och höra fåglarna börja sjunga. Först försiktigt, sedan starkare och starkare.
En natt på höskullen!
11 juli. Borensberg – Linköping
Vaknar med halm i håret och lånar duschen av de snälla Örbäcksborna innan jag ger mig iväg mot Borensberg – för att gå till sjöss.
Sisådärja, nu är Motala också ett minne blott. Vi har idag rest kanalvägen till Bergs slussar. Båten, som. Vi i sista minuten kommo ombord på hette Pallas. Stackars Pallas! Maken till liv har han väl aldrig varit med om! Undantagandes oss och ett par andra svenskar utgjordes passagerarna huvudsakligen av tyska turister. Landsvägsriddarna och tyskarna samlades på akterdäck. Därpå följde en liten privat aftonunderhållning. Först unison sång mellan tyskar och svenskar. D.v.s sång är kanske lité för mycket sagt men man gnolade på schlagers och det skulle föreställa dansmusik, ty det var nämligen dans också, skriver Astrid.
När jag leder cykeln över landgången till Wasa Lejon för min jungfrufärd på Göta Kanal, så hoppas jag förstås lite på att åtminstone en tysk ska finnas med– för sakens skull. Men jag behöver inte oroa mig. Även hundra år senare är det så många tyska turister ombord att guidningen sker på två språk: svenska och tyska.
Dags för den här luffarens första tur på Göta Kanal.
Vi glider långsamt förbi sommarlandskapet, och någonstans mellan slussarna börjar jag prata med två damer. De heter Carola och Sabine, är på gruppresa från Tyskland och ser – precis som Astrid en gång – Göta kanal för första gången. De blir förtjusta när de får höra att det sker exakt 100 år senare.
– Det känns alldeles fantastiskt, säger Sabine. Det sätter igång tankarna och värmer hjärtat.
Frid och fröjd. En tysk drack ”min skål, din skål, alla vackra flickors skål” och en annan kom fram med sex stycken chokladkakor och presenterade luffarna. Ack ja, Bergs slussar kommo alldeles för snart.
Jag försöker regissera lite och säger: ”Ska vi ändå inte ta en skål?” Det gör vi. Och när vi pratar vidare börjar de – helt utan direktiv – att sjunga ledmotivet till Pippi Långstrump på tyska. Det blir en kul kanalbåtsfärd.
En skål av flera, med Carola och Sabine från Tyskland.
Framme vid Bergs slussar säger vi Auf Wiedersehen, de återvänder till bussen och jag cyklar förbi Vreta kloster på väg mot Linköping, för att – precis som Astrid och vännerna – ta in på Park Hotell.
Nattlogi på park hotell.
12 juli. Linköping
Jag vaknar upp på samma hotell som våra luffare och möter ägaren Sophie Jonsson till frukost. Hon berättar att hotellet byggdes 1888, i samband med att järnvägen kom till stan. Trots namn- och ägarbyten har det alltid varit hotell – ett av de äldsta i Linköping.
”Det sitter mycket historia i väggarna, men jag visste faktiskt inte att Astrid Lindgren bott här. Det kan hända att de blev invinkade vid tågstationen – där stod personal och ropade ut hotellets namn för att locka gäster. Lite som inkastare på restauranger.”
Ägaren av Park Hotel, som numera går under namnet Fawlty Towers.
Den här dagen påbörjar Astrid och vännerna resan tillbaka mot Vimmerby och kliver tidigt ombord på kanalbåten Kinda, mot Horn.
Imorgon äro vi i Vimmerby. ”O, synd, o, nöd, o, kval, ack, denna jorden är en jämmerdal”, skriver hon.
Båten går fortfarande – men inte förrän senare i veckan. Astrid verkar inte redo att lämna Linköping. Kanske känner jag likadant. Jag stannar. Många år efter Astrids egen luff skulle nämligen den här platsen bli viktig igen i hennes berättande. Jag tar sikte på Gamla Linköping – friluftsmuseet som blev inspelningsplats för Rasmus på luffen från 1981.
Här, bland de kullerstensbelagda gatorna, vandrade Allan Edwall med sitt dragspel i rollen som Paradis-Oskar – och det är nästan som om tonerna fortfarande ekar när jag strosar in bland husen.
Repslageriet som gestaltade polisstation i filmen
Jag möter upp guiden Dynja Brostedt, som tar med mig på en tur i filmens fotspår. Och här finns alltihop: caféet där Rasmus sjunger Linconvisan, diversehandeln där det skvallras om rånet av diamanthalsbandet, och repslageriet som fick gestalta polisstationen där Paradis-Oskar tas in på förhör – trots att han är ”oskyldig som en brud”.
Jag blir starstruck av allt – men mest av fru Hedbergs gula hus med den vackra verandan där Paradis-Oskar utbrister: ”Här blir det pengar för en luffare! För snällare kärring än fru Hedberg, det finns det inte.”
Guiden Dynja visar luffartecken. ”Luffarna hade ett eget symbolspråk,” berättar Dynja. ”Tecken ristade i grindstolpar och dörrposter. Tre ringar innebar: här får man pengar. Andra kunde varna för elakt folk.”
Hedbergskans hus i Gamla Linköping.
Dagen till ära finns luffartecken uppritade vid ingången.
”Luffarna hade ett eget symbolspråk,” berättar Dynja. ”Tecken ristade i grindstolpar och dörrposter. Tre ringar innebar: här får man pengar. Andra kunde varna för elakt folk.”
Det blir en fin sista dag på luffen. Imorgon är det dags att återvända till Vimmerby, där resan började.
På väg till Vimmerby igen!
13 juli. Linköping – Vimmerby
Vimmerby den 13 juli i nådens år 1925. Ja, det är verkligen sanning, vi ä r o i Vimmerby. Så skriver Astrid, och berättar hur de – med några slantar och tre mil kvar – tog bil från Horn till Södra Vi.
Jag stuvar in min trogna cykel i en bil och kör mot samma lilla stad – efter en resa genom Småland och Östergötland, och genom tid och rum. Det känns både vemodigt att lämna luffen, och högtidligt att närma sig Vimmerby.
Så kom den sista milen, som vi hade att gå. För vart steg kom vi närmare och närmare Vimmerby. Och det dröjde inte länge förrän vi sågo Vimmerby kyrktorn sticka upp i fjärran. Kära lilla Vimmerby, du är egentligen ingen dum stad att komma hem till, men Gud bevare oss för att stanna här för alltid.
Så avslutar Astrid sina resebrev i Vimmerby Tidning 1925. Hon stannade inte här för alltid – men hon återvände, gång på gång. Hit, till barndomshemmet. Och genom berättelserna inspirerade härifrån, som fortsätter förtrolla nya läsare i hela världen.
"Själv är jag inte uppväxt här, men det känns ändå alltid som att komma hem"
Caroline Cabot om Vimmerby
Själv är jag inte uppväxt här, men det känns ändå alltid som att komma hem. Här har jag tillbringat många somrar – bland skära törnrosor, stilla insjöar och några av de finaste människorna jag känner: kollegor och vänner från Astrid Lindgrens Värld. Vimmerby är kanske inte världens största stad, men ett par gånger om året samlas vi ändå här. Vi reser från Sälen i norr, Malmö i söder, Stockholm i öster och Göteborg i väster, och möter upp dem som redan bor i bygden – i staden där kvinnan som förde oss samman en gång levde: Astrid Lindgren.
Några av de fina människor jag lärt känna via Astrid Lindgrens värld, samlade tillbaka på stortorget i Vimmerby.
Caroline Cabot är frilansjournalist som under sommaren har följt i Astrid Lindgren och hennes vänners fotspår, och gjort samma resa som författaren gjorde för 100 år sedan.
Tack till alla er som följt med på den här luffen! Nu får Astrid avsluta med ett citat från Rasmus på luffen:
”Då gick det upp för Rasmus vad det betydde att vara luffare. I ett enda bländande ögonblick fick han klart för sig det vidunderliga i detta nya liv. Man kunde göra precis som man ville. Man kunde äta och sova och vandra alldeles som det föll sig in. Man var fri, så välsignat fri som en fågel i skogen.”