Svensken flyttar i genomsnitt nio gånger under sin livstid, enligt en undersökning som Svensk Adressändring gjort. Det är mycket.
Men det slår Noomi Lindberg flera gånger om. På sina dryga 50 år har hon hunnit flytta inte mindre än 27 gånger.
Anledningarna är många. Flyttat ihop. Flyttat isär. Längtat till något större, något bättre. Tillbaka till en plats hon insett att hon saknat.
– Jag är både drömmare och nostalgiker, tänker gärna tillbaka på alla platser jag bott, och de boenden jag haft. Alla har haft något fint och bra. Men jag har inte svårt för att bryta mig loss, det har jag nog efter mina föräldrar, som aldrig blivit fast någonstans och aldrig har varit rädda för att flytta till orter de inte har någon förankring till.
Jag har inga rötter i Pelarne, men jag hänger med lite på Astrid Lindgrens rötter
Senast Noomi flyttade var våren 2024. Till Pelarne. Till ett hus som ligger granne med Pelarne kyrka, byggd under medeltiden, och gamla skolhuset där Astrid Lindgrens föräldrar gick i skola.
– Och de gifte sig i kyrkan. Jag har inga rötter i Pelarne, men känner att jag hänger med lite på Astrids rötter, jag är ju ändå bibliotekarie.
Utsikten över kyrkan avgjorde att det blev det här huset. Och altanen.
– Altanen tycker jag jättemycket om, dels har jag fin utsikt, dels känns den inramad och omsluten eftersom tomten är så kuperad. Jag måste alltid ha något jag fastnar för.
Helst ska huset vara gammalt för att hon ska trivas.
– Det här är byggt 1920 och nyligen renoverat, det är både lite för nytt och fräscht, säger hon, som bott i flera 1700-talshus och säger att om hon skulle definiera sig själv som ett hus, så vore det ett rött torp med höga trösklar och lågt i tak. En enkelstuga à la Bullerbyn.
Huset i Östra Ryd är fortfarande mitt favorithus
Noomi Lindberg
Ett sånt har hon bott i, förstås. I Östra Ryd.
– Det är fortfarande mitt favorithus. Jag trivdes otroligt bra där och jag inser idag att om jag stannat där hade nog aldrig den här flyttkarusellen dragit igång.
Fem landskap har varit hennes. Alla har varit bra. På sitt sätt.
– Större delen av min uppväxt bodde jag i Bollnäs och jag har nog mycket av Hälsingland i mig, och det finns en hel del av det landskapet här också. Jag trivs i Pelarne. Och jag hade det bra i Östergötland, det jobbigaste var kanske en period när jag bodde i lägenhet i Rumskulla och kände att jag längtade tillbaka till kompisarna i Östergötland.
Och då blev det ny flytt. Hon gör verkstad av snacket. När ensamheten kändes påträngande blev det ett helt nytt boendekoncept, det hon kanske är mest stolt över.
– Jag köpte ett gammalt gästgiveri utanför Valdemarsvik, med elva rum och två kök. Efter en tid flyttade en kompis in och vi fixade två fungerande badrum, trots att det ”inte skulle gå” och röjde ut de flesta av rummen, och det var ganska mycket kaos. Där gjorde vi mycket bra. Jag tilltalas av hus som har varit något annat, som haft en annan funktion i ett tidigare liv. Gamla missionshus, skolor eller som där, ett gästgiveri.
Flyttarna har ofta varit en konsekvens av faser i livet, och hon har testat olika modeller av hushåll.
– Jag har två skilsmässor bakom mig och det leder ju oftast till att man får se sig om efter ett annat boende. Jag har bott med man och hund, själv, i minikollektiv, med ny man och barn, med kompis, själv igen. Många kanske ser det som att jag backar, om kärnfamiljen är målet. Jag tycker inte det. Jag börjar om.
Somliga boenden har varit av temporär karaktär, i väntan på något.
– Jag är ganska anpassningsbar. Även om det är en ny lägenhet kan man ju inreda med retroprylar. Jag köper aldrig nytt, bortsett från kanske någon tavla och en lampa. Allt jag har är sånt som tidigare husägare lämnat, saker jag köpt på second hand eller loppis – och jag är inte särskilt bra på att rensa. När jag lämnade jättehuset i Valdemarsvik och flyttade till lägenhet fick jag hyra ett stort förråd för alla prylar och möbler. Men här får de plats.
Ösjöfors var en dröm. Men det blev lite övermäktigt
Noomi Lindberg
Några gånger har hon kastat sig in i projekt där visionerna och drömmarna kanske varit för stora. Som Ösjöfors. Tillsammans med sin dåvarande man köpte hon det gamla handpappersbruket, som ödelades vid en anlagd brand augusti 2005. Stora delar av kulturmiljön klarade branden, bland annat mangårdsbyggnaden, och mjölnarbostaden.
– Vi kom dit 2012, och det stora huset från 1700-talet var helt fantastiskt. Men oj, vad vi fick röja och städa. Där hade vi på sikt tänkt flytta in, och skapa ett turistmål med bed and breakfast, café och museum. Det blev övermäktigt. Vi skilde oss fyra år senare och hann aldrig bo där, och huset såldes.
– Men man lär sig otroligt mycket av att äga gamla hus. Man lär sig mycket om lån, om olika typer av färg, att prioritera det som är viktigt snarare än frestande. Jag har blivit bra på att se möjligheterna och mycket av det jag lärt mig i första-hjälpen får jag tillskriva min exman, som är duktig på byggnadsvård.
Första hjälpen och räddningsaktioner är själva moroten i många fall. Hon har svårt att se ett hus stå och vackla utan att vilja ta tag i.
– Jag älskar det konkreta. Se skillnaden. Ta hand om. Allt är inte kul. Maskeringstejp är tråkigt. Förarbete överlag. Men jag kan bli nästintill extatisk av tanken på slutresultatet.
När hon kom till sitt nuvarande hus i Pelarne fanns inte mycket att ta tag i.
– Det var nytt och fräscht. Kanske inte riktigt den stil jag själv hade valt, lite för modernt. Men jag skulle aldrig komma på tanken att byta ut något som fungerar. Inte av ekonomiska skäl, inte heller miljömässiga. Jag skulle heller inte ha något emot ett 50-talskök i ett 1700-talshus, det är som årsringar, också ett sätt att bevara husets historia och jag tycker det är bättre än att köpa nytt och perfekt för att "återskapa" tiden huset byggdes.
Någon ”house flipping” ägnar hon sig heller inte åt. Det finns ingen tanke om vinst i att renovera och sälja.
– Det har jag inte resurser till, jag är ensamstående och ibland kan jag undra om det är klokt att äga hus när man är själv med allt, men vill man bo på landet finns inte så många hus att hyra. Jag renoverar för att rädda och ta hand om och varje hus jag kommer till tror jag att jag ska stanna i.
Hittills har det gått sådär med stannandet.
– Det är lite tråkigt, att mycket av det man gör kommer någon annan till del. Men jag vet att jag en dag kommer att hitta stället där jag blir kvar och jag själv får ta del av jobbet jag lagt ner.
Att det lite för nya, 105 år gamla huset, i nyskick inte erbjudit mer jobb än ”måla om något rum” har inte hindrat hennes iver att rädda. Två uthus finns på tomten. Två uthus som behövde kärlek. Det ena är hon nästan klar med.
– Det har verkligen blivit jättebra. Jag har bytt ut taket, som det var stora hål i, haft hjälp av snickare att stötta upp huset, för det höll på att falla åt endera hållet, jag har skrapat svamp som bokstavligen talat växte ur väggarna och fick ta bort tre meter som var alldeles för dåligt. Där kan det bli ett växthus framöver. Troligen det dyraste projekt jag gjort, med en budget på 100 000 kronor, och kompisarna tyckte inte jag var riktigt klok. Vad skulle jag med det där rucklet till?
Ja, vad ska du med det till?
– Bor man på landet behöver man ett förråd och en vedbod. Nu har jag det. Och det blir fint i gårdsbilden. Nu ska jag ta tag i det andra också.
Det är urjobbigt att flytta. Men spännande också. Som att byta liv
Noomi Lindberg
Att flytta så här ofta låter ju minst sagt lite ansträngande.
– Ja, det är urjobbigt. Egentligen hatar jag att flytta, det tar ju sån tid innan man kommer i ordning. Men det är spännande också. Att flytta mellan två lägenheter i Rumskulla är ju inte någon större skillnad, men det är det att flytta till en ny stad, kanske ett nytt landskap. Ny natur, nya vänner, lite som att byta liv. En kompis brukar säga att ”nu känns det som att själen börjar flytta” och jag är nog likadan, har någon slags oro. Men jag gör inte det här för att det är kul att flytta och byta hus, det har bara blivit så.
Ska jag drömma vilt och stort så kanske det vore en hälsingegård, någon gång
Noomi Lindberg
Om det finns ett hus och en plats där Noomi Lindberg kommer att bli kvar ligger det inte i Uppsala.
– Uppsala är den enda stad jag inte har trivts i. Det är platt, inga berg, långt till skogen, ont om sjöar och tar man sig ut någonstans gör alla andra det också och det blir tätt, tätt mellan badhanddukarna. Där finns inget av allt det jag älskar med Hälsingland. Ska jag drömma vilt och stort så kanske det vore en hälsingegård, någon gång. Men just nu trivs jag här, jag njuter av nuet.