Sonen Nils föddes i juni förra året. Några veckor efter förlossningen noterade Tova en stor utbuktning på magen. "Jag hade aldrig tankar på att det kunde vara en tumör", berättar hon.
Vimmerby Tidning träffar Tova Konradsson i villan i Hultsfred. Här bor hon tillsammans med sin sambo Victor och parets två barn, 4-årige Elis och Nils, snart 9 månader.
Till vardags jobbar hon som lärare på Målilla skola, i orten där hon är uppvuxen.
– Det är det bästa yrket som finns. Jag hamnade i en diskussion med några bekanta om vad man skulle vilja jobba med om man inte fick välja det yrket man har. De ville jobba med något helt annat. Men jag skulle aldrig vilja lämna skolan, det är så roligt, berättar Tova.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag är mamman, läraren, sambon. En positiv tjej, eller kvinna får man väl säga nu när jag hunnit bli 30, haha. Många runtomkring mig hade nog beskrivit mig som positiv, glad och lösningsinriktad.
Under intervjun sitter lille Nils i barnstolen bredvid mamma Tova.
Han föddes i juni förra året, och det är i samband med förlossningen som den här historien börjar.
– Det var som det kan vara för många. Man är trött genom en graviditet. Man är trött när man ammar, och trött som nybliven småbarnsförälder och allt vad det innebär. Jag varken tänkte eller kände att det kunde vara något annorlunda med mig.
Men några veckor efter förlossningen noterade Tova en slags utbuktning på magen.
– Jag hade aldrig tankar på att det kunde vara en tumör. Den här var ju stor som en honungsmelon, inte någon mindre knöl som oftast är det man letar efter. Jag visste ändå att jag skulle gå på efterkontroll om ett par veckor, så jag väntade.
Tova berättade för barnmorskan att hon hade väldigt ont på vänstra sidan av magen.
– "Det är lugnt, det är bara livmodern som inte dragit ihop sig", svarade hon. Då tänker man att det ska vara lugnt. Men veckorna fortsatte gå och det blev inte bättre, svullnaden gick inte ner. Det blev snarare värre.
När hon sen vände sig till hälsocentralen i Hultsfred insåg läkaren att det kunde röra sig om något allvarligt.
– Då gick det fort. Läkaren skickade direkt iväg mig till Västervik och frågade varför jag inte kommit tidigare.
En kväll med undersökningar, röntgen och många frågor väntade.
– Det var till exempel frågor om jag hade cancer i släkten. Och jag började fundera på varför de frågade det. Det var inte heller någon som konkret sa vad det kunde röra sig om. Det var mer små antydningar.
Sen kom svaret. Det rörde sig om en tumör.
– Men läkaren i Västervik var ganska säker på att den inte var elakartad. Han sa att den lika gärna kunde vara godartad, och att jag typ är för ung för att kunna få äggstockscancer. Därför misstänkte de inte det.
Tova skickades sedan vidare till Linköping för att komma till specialisterna.
– De gjorde fler kontroller, ultraljud och allt sånt. Det bestämdes att det skulle bli en operation, för de kunde inte avgöra om tumören var godartad eller elakartad förrän den var ute.
I slutet av oktober var det dags för operation. Efteråt var beskedet att Tova troligtvis inte behövde genomföra något mer ingrepp. Läkarna i Linköping var också noga med att poängtera att hon skulle få behålla den andra äggstocken och livmodern.
– Gud vad skönt, tänkte jag. Jag är ju bara 30, och att det dessutom var första och sista operationen var en lättnad.
Situationen hade kunnat vara helt annorlunda om vi inte hade haft något barn.
Tova Konradsson
Men så blev det inte. Ganska snabbt kom läkarna till insikt om att tumören var elakartad, och extremt ovanlig. Läkarkonferenser och kontakter med internationella läkare upprättades.
– De hade nästan aldrig sett något liknande.
Vad som bara skulle blivit ett enda ingrepp har nu blivit två operationer och cellgiftsbehandling.
Även den andra äggstocken och livmodern har tagits bort. I början av februari påbörjade Tova behandlingen med cellgifter.
– De vet inte hur den här tumören beter sig, och om den kommer tillbaka eller spridit sig någonstans där de inte kan se. På röntgen visades det inte tecken på någon spridning, men behandlingen är i förebyggande syfte ifall det blivit någon mikroskopisk spridning som inte syns på röntgen än.
Du fick till slut diagnosen äggstockscancer. Men hur har det varit att leva med den här ovissheten?
– Jättejobbigt. Det verkar gå så fort när man hör om de flesta cancerresorna. För mig tog det tre månader innan jag ens fick någon plan. Och det har varit olika bud under resans gång. Först fick jag besked om att jag skulle få behålla min andra äggstock och livmoder för framtiden, men sen blev det operation i alla fall. "Men det sa ni ju inte från början!", tänkte jag.
Fysiskt har Tova kommit relativt lindrigt undan efter cancerdiagnosen. Ovissheten har däremot varit svår att hantera. "Det verkar gå så fort när man hör om de flesta cancerresorna. För mig tog det tre månader innan jag ens fick någon plan."
Men trots osäkerheten känner hon en stor tillit gentemot sjukvården och att de fattat rätt beslut.
– Och dessutom har vi två barn som vi är jättelyckliga över. Situationen hade kunnat vara helt annorlunda om vi inte hade haft något. Bara jag får leva, må bra och kan vara frisk för mina barn spelar det egentligen inte så stor roll vad som händer med mig under ett halvår.
Tova har gjort två cellgiftsbehandlingar och har fyra kvar. Om allt går som det ska med inplanerade besök är hon helt klar med behandlingen i slutet av maj.
– Egentligen säger läkarna att jag är frisk nu. Jag har ingen cancer i kroppen. Som sagt är behandlingarna mer i förebyggande syfte. Både jag och läkarna räknar med att jag ska få fortsätta vara frisk nu.
Hur har den här resan påverkat dig, både fysiskt och mentalt?
– Fysiskt helt okej. Jag var faktiskt på padelbanan så sent som för ett par dagar sen, och jag har kunnat gå mina promenader. Just idag när vi ses är jag ganska opåverkad av själva cellgiftsbehandlingen. Det är tre veckor mellan behandlingarna. Den första veckan efteråt kan vara jobbig, men sen går det ganska bra. Jag är nästan i mitt livs form, skrattar Tova, som däremot medger att det var en tuff tid ett par veckor efter första operationen.
Jag har försökt leva livet ändå.
Tova Konradsson
Att livet inte behövts ställas helt på paus känner hon en tacksamhet över.
– Det är jättekonstigt att säga att man mår ganska bra, när man egentligen ska må som sämst. Men jag är också bra på att samla energi under de bra dagarna. För jag vet att de dåliga dagarna kommer, även om de är relativt få. Och jag har försökt göra det jag vill ändå. Levt livet, haft kul med vänner och familj, tränat. Jag tänker att det kommer gynna mig framöver.
Hur har det varit med att få ihop livspusslet under den här tiden?
– Det är mycket sjukhusbesök och när jag har mina sämsta dagar måste min sambo vara hemma. Samtidigt hinner man inte tänka, för allt ska göras ändå. Det är förskolan, det är middag, det är tvätten. Sjuk hinner jag väl inte vara, haha. Det är som en vanlig förkylning, det får gå ändå.
På grund av ett nedsatt immunförsvar till följd av cellgiftsbehandlingarna behöver Tova och familjen tänka till lite extra emellanåt.
– Jag kan inte vara på Ikea en lördag, eller på en restaurang när det är mycket folk. Det går inte att åka till Kalles Lek & Lattjo på sportlovet. Man är begränsad i hur man får leva. Jag ska inte vara i stora folksamlingar och så vidare.
Ett par investeringar har gjorts för att underlätta vissa vardagsbestyr.
– Vi har köpt en robotdammsugare för att slippa fundera på om det är dammsuget. Torktumlare för att bara slänga in tvätten så får vi det gjort snabbare. För jag har ändå blivit tröttare än vanligt. På kvällen är det soffläge som gäller.
Har barnen uppfattat att det varit något annorlunda med dig?
– Till vår äldsta, Elis, har vi försökt förklara att mamma är sjuk i magen och att läkarna har plockat bort något som inte ska vara där. Vi är noga med att berätta att mamma ska till doktorn när jag har tid på sjukhuset.
– Men han ser ju samtidigt att jag är som vanligt. Så han har inte sagt eller frågat så mycket. Det är nästan att Nils blivit mer påverkad. När jag varit borta på sjukhuset i ett par dagar och opererats märker han av det, blir orolig och sover lite dåligt. Så länge Elis bara får gå till förskolan är han nöjd, säger Tova med ett skratt.
Även något positivt kan komma ur en cancerdiagnos, menar Tova som är tacksam över stödet från vänner och familj. "Det har blivit en slags sammanhållning och "ihopslutning" av människor, som har något gemensamt att bry sig om".
Sambon Victor har varit en stöttepelare genom hela resan.
– Vi båda är lösningsorienterade, men medan jag ibland kan bli lite hispig är det skönt att han finns vid min sida och kan lugna ner mig. Han är stark i det, att det kommer bli bra. Läkarna säger ju också att det ska bli bra, så varför ska vi oroa oss i onödan?
En sån tragisk grej som en cancerdiagnos kan faktiskt också leda till något bra, menar Tova.
– Jag har haft ett sånt fint stöd från vänner och familj. Det har blivit en slags sammanhållning och "ihopslutning" av människor, som har något gemensamt att bry sig om, som ringer och tycker det är viktigt att man ses oftare.
Tova ger ett exempel:
– Mamma och pappa har varit skilda i många år. De har alltid kunnat prata med varandra, men nu har det blivit ännu viktigare att komma samman och att få till de där familjemiddagarna. Man inser hur betydelsefull den här tiden med varandra är. Det är verkligen vem som helst som kan bli sjuk.
Du har varit öppen med din resa på sociala medier. Varför?
– I början var jag inte det. Men sen kom det fram att tumören var elakartad. Jag skulle börja tappa håret. Folk kommer se att Victor är hemma mer och så vidare. Jag hade dessutom tänkt börja jobba en dag i veckan från den här terminen, men det kunde jag inte. Då är det bättre att alla vet hur det är med mig.
– Jag är också ganska öppen som människa överlag och tycker det kan vara viktigt att visa hur det är. För det är inte så vanligt att man får äggstockscancer när man är 30. Det är ju först när man blir 55 det kan hända, tänker man.
Om allt går som planerat genomför Tova Konradsson sin sista cellgiftsbehandling i slutet av maj. "Man har så mycket att leva för, och en hel framtid man vill vara med om. Det tänker jag att jag ska."
Klassiska frågan när något sånt här livsomvälvande händer: Ger det andra perspektiv på livet?
– Det gör det faktiskt. Jag är inte glad över att det hände mig, men jag är glad att jag fått erfarenheten. Många människor i min ålder och omgivning har inte varit med om nåt sånt här. Deras liv har bara flutit på.
Att vända den tuffa resan till någonting positivt har varit betydelsefullt för Tova.
– Varenda kväll när jag lägger mig känner jag en sån tacksamhet. "Yes, jag fick må bra idag också". Dagarna som är dåliga tänker jag inte så mycket på. Det är bara att ta sig igenom dem.
Vad ser du fram emot, när behandlingen är över i maj?
– Att jag ska få vara frisk, kunna leva som jag vill och börja jobba igen. Man har så mycket att leva för, och en hel framtid man vill vara med om. Det tänker jag att jag ska.