Journalisten och författaren Caroline Cabot luffar genom Småland och Östergötland – i Astrid Lindgrens fotspår.
3 juli. Vimmerby – Norra Vi
Stortorget i Vimmerby
Det är väl bäst att börja med starten, skriver Astrid Lindgren i Vimmerby Tidning. Den skedde från torget när kyrkklockan nyss slagit nio. Ryggsäckarna hade vi på ryggen och tjocka skor på fötterna. Och så marscherade vi ut i vägdammet och dubbade oss högtidligen till riddare av landsvägen.
Själv kommer jag inte iväg förrän klockan nyss slagit tio. Men å andra sidan har jag cykel, så kanske når jag mitt första stopp vid ungefär samma tidpunkt som Astrid och hennes väninnor – så här 100 år senare.
Stationshuset i Djurstorp
Vår första anhaltsstation var Djurstorp. Därifrån togo vi tåg; ja, skratta inte, till Ydrefors för att slippa gå på kända vägar skriver Astrid.
Den smalspåriga järnvägen mellan Vimmerby och Ydrefors invigdes 1924 – och den som rapporterade om den festliga tillställningen i tidningen var ingen mindre än Astrid själv. Nu är järnvägen borta sedan länge, men stationshuset i Djurstorp och den gamla banvaktarstugan finns fortfarande kvar. Och där spåret gick finns nu en liten grusväg kallad just ”Järnvägen”. Så även om det inte går lika mycket som på räls, kan jag trampa vidare i deras fotspår – och det är vackert!
Mellan Ydrefors och Norra Vi löper den mest förtjusande väg man kan tänka sig, kantad som den är av ljusa björkar och omgiven av smärre vattendrag här o där, skriver Astrid. Jag andas in doften av sommar och slås av hur närvarande blåklockorna, rödklövern och gulmåran i dikeskanten blir när jag tar mig fram på landsvägen med cykel istället för bil.
Järnvägen är borta, men stationshuset och banvaktarstugan i Djurstorp står kvar än idag.
Hinder på vägen!
Norra Vi
Nu äro vi i alla fall i Norra Vi, som är ett paradis på jorden. Sommen är vacker att se på och härlig att bada i, och Ribbingshof ha vi aldrig sett maken till.
Och jag är beredd att hålla med! När jag med trötta ben tar svängen in mot Norra Vi och den vida sjön plötsligt breder ut sig bakom bladverket så är det inte längre bara cyklingen som tar andan ur mig, utan också den fantastiska utsikten. Den gula herrgården Ribbingshof står fortfarande kvar i all sin glans och efter fem mil på cykel är det skönt att kasta sig i sjön Sommen – trots att det bara är 16 grader i luften.
Inte förrän klockan 21 kommer jag knastrande in på grusvägen till Kalvefalls gård där jag ska bo för natten. På dörren till visthuset har ägaren Olle Forsell satt upp en lapp med mitt namn. Själv står han redo står redo med hamburgare och pommes – allt gjort på råvaror direkt från gården. Det är gissningsvis inte vad Astrid åt den där kvällen i Norra Vi – men det godaste den här luffaren ätit på länge.
Ribbingshof, som Astrid och hennes väninnor "aldrig sett maken till", finns kvar att beskåda och förundras över.
Framme i Norra Vi.
Olle Forsell på Kalvefalls gård fixade burgare och pommes till luffaren.
4 juli. Norra Vi – Torpön – Tranås
Torpön
Idag har vi på Karl-Johan plöjt Sommens böljor, skriver Astrid Lindgren den 4 juli. Så efter en stadig frukost på Kalvefalls gård cyklar jag vidare mot Torpöns färjeläge för att, precis som dem, ta vattenvägen över sjön Sommen.
Ångbåten Carl-Johan som Astrid åkte med är inte längre i tjänst. Men vid kajen ligger Boxholm II, som med sina 120 år är ett av Sveriges sista vedeldade ångfartyg. Jag följer med på en naturguidning med Charlotte från Naturum och får sedan skjuts till Tranås av skepparen Håkan och hans besättning.
Ombord på Boxholm II.
Skepparen Håkan med besättning styrde Boxholm II över till Tranås.
I sina resebrev skriver Astrid om hur den trevlige kaptenen bjuder på konfekt och berättar ”den fasansfulla historien om Sommakon” för dem. En legend som fortfarande är starkt förankrad i bygden och som berättas även för mig medan elden ryter i ångpannan och båten pustar fram över vattnet.
Sommakon är ett hiskeligt vidunder. Hon är sju gånger sju gånger större än andra kor. Förr i världen huserade hon sjövilt i trakten kring Sommen. Men så var det en klok karl som läste fast henne vid Urberget, skriver Astrid.
Numera finns en staty av Sommakon, fastkedjad i berget vid Torpöns färjeläge. Men myten säger att om hon någon gång slipper lös väntar ett öde värre än ragnarök. Nu spekulerar jag bara, men påminner inte legenden om Sommakoa lite om Katla i Bröderna Lejonhjärta? Ett vidunder som måste kedjas fast i Urberget för att inte förgöra allt i sin väg? Kanske, kanske, kanske såddes ett första litet frö till den här draken när Astrid gick på luffen här.
Den fruktade Sommakoa, eller i alla fall en staty av den. En tidig inspiration till Katla i Bröderna Lejonhjärta?
Tranås
Väl i Tranås vinkar jag farväl till besättningen på Boxholm II, för att ta reda på vad som hände med ångbåten Carl-Johan som Astrid och vännerna anlände till staden med. Jag får veta mer i Romanäs, där den förre detta sjömannen Lennart Holm samlat stora delar av båten i sitt museum. Inrymt i en ladugård finns allt från skorstenen till kaptenshytten bevarade. Lennart berättar att en viss Lennart Hyland hade jobb som biljettförsäljare på båten när han var ung – och lovar att se om han kan hitta turlistorna från dagen då Astrid åkte över Sommen med den.
Efter att ha anlänt till Tranås vandrar Astrid och hennes väninnor vidare 3,2 mil till Öresum för att ”våldgästa i någon bondgård”. Men någon måtta får det vara. Den här luffaren tar en natt på hotell istället och låter sin träningsvärkande kropp ladda upp inför morgondagens avfärd med fyra mil på cykel mot Gränna.
Lennart Holm kan berätta mer om ångbåten Carl-Johan, samma båt som Astrid åkte med till Tranås.
5 juli. Tranås – Gränna
Vretaholms säteri
Nu ha luffarna angjort den lilla förtjusande staden Grenna som de äro alldeles betagna i. Vi ha skaffat oss nattlogi på Vretaholms herrgård, skriver Astrid Lindgren den 5 juli 1925. Så det gör jag också! Herrgården finns kvar än idag som Vretaholms säteri, så min övernattning i Gränna blir verkligen på exakt samma plats som för väninnorna på luffen.
Gully Andersson och hennes barnbarn John på Vretaholms säteri
Jag får en fin pratstund med Gully Andersson och hennes barnbarn John. Gully har bott på Vretaholms säteri och drivit det sedan 1957. ”Astrid sov nog på höskullen eller i den gamla huslängan där gårdens arbetare bodde förr i världen, när de var här på luffen”, berättar hon. Själv får jag bo in mig i gårdens jaktstuga, med utsikt mot Vättern. Men innan det är dags för sömn behöver jag ta mig in till stan för ett sista viktigt uppdrag efter den här rekommendationen ur Astrids text:
Först ska vi be att få tala om, att det allra, allra härligaste på jorden är att äta Grenna polkagrisar. Kan man tänka sig något härligare? Absolut inte! I Grenna var det hembygdsfest. Inträde 1 kr. Resonemang: ’Det kan inte vi luffare ha råd att betala. Återstår alltså att smita in’.
Vretaholms säteri blev luffarens läger för natten.
En tur till Gränna och polkagrisarna var viktig för Astrid –och Caroline!
Gränna
De randiga polkagrisarna finns i överflöd vid varje pittoreskt gathörn – och smakar än idag härligt – men någon hembygdsfest att planka in på lyckas jag inte hitta. Däremot blir det pizza till tonerna från trubadurer som spelar nere vid hamnen, medan himlen blir allt mörkare. Och proffsigt nog prickar jag in dagens sista programpunkt: Hemmarch kl. 10 em. i hällregn som Astrid skriver.
Gränna, lika härligt nu som på Astrids tid!
Det tar ungefär en halvtimme att promenera tillbaka till Vretaholm i mörker, regn och blåst. Och när jag svänger in i den gamla trädallén som leder fram till gården så kännes det verkligen som att det är tidens vindar som tjutande ruskar om i löven. Tänk att få gå här bland samma spelande lindar, i samma väder och få luffa vidare i Astrids fotspår. Imorgon blir det Brahehus och en cykeltur vidare mot Ödeshög.
Texten utgör den första delen i en reportageserie som publiceras i Vimmerby Tidning under sommaren.
På hemvägen föll regnet, precis som det gjorde för 100 år sedan när Astrid traskade samma väg.