Avfärd från Vretaholms säteri!
6 juli. Gränna – Alvastra
Brahehus slottsruin
Snälla Per Brahe, vad Du var vänlig som byggde upp Brahehus! Och vad Du var förståndig sen, som placerade det allra högst upp på toppen av Grännaberget. Det är visserligen sant, att det tar på krafterna att klättra uppför branten (alla kan ju inte ha det lika bra som Du som blev buren i förgylld bärstol) men man blir rikligen belönad när man äntligen nått krönet och ser Vättern med Visingsö, och de bördiga åkerfälten utbreda sig för ens förtjusta blickar”, skriver Astrid den 6 juli 1925.
Det låter som en utsikt som måste upplevas! Så efter att ha vaknat upp på Vretaholm säteri, samma gård där våra luffare sov för 100 år sedan, packar jag ihop mig och tar dagens första tramptag med siktet inställt på Brahehus slottsruin - resterna av lustslottet som greve Per Brahe lät uppföra på 1600-talet. Lättast är såklart att ta sig dit via rastplatsen längs E4:an som numera susar förbi ruinen på replängds avstånd och gör den till en av Sveriges mest besökta fornlämningar. Men motorvägen fanns inte när Astrid och vännerna gick på luffen, utan byggdes först på 1970-talet – så nu blir det bergsbestigning á la 1925.
Jag vänder cykelstyret mot Uppgränna där den gamla gångstigen upp på Grännaberget sägs finnas kvar. Det blåser från Vättern, och längs vägen sluttar fälten blågröna av linblommor ner mot sjön. På andra sidan reser sig bergen mot skyn, och där – långt uppe – vilar ruinen i all sin prakt. Den lilla träskylten med orden ’Gångstig Brahehus’ dyker upp och jag parkerar cykeln vid Toragården och börjar vandra. Det är brant, men fint – med skogsluft i lungorna och ängarna som glimtar mellan träden. Leden är lugn och jag möter inte en enda människa förrän jag når krönet – där både ruinen, turisterna och dånet från E4:an väntar.
Utsikt från vägen mot Uppgränna.
Skylt över gångstid till ruinen.
Upp för det 90 meter höga berget!
Gångstigen till Brahehus.
Slottsruinen är mäktig även på nära håll, och utsikten är fortfarande precis lika förtjusande som Astrid beskriver. Själva ruinen vittnar också om Din goda smak, och Du har vår synnerliga högaktning! skriver hon om Per Brahe och jag tänker på hur de vittrande stenväggarna omkring mig varit med om 1600-talets festligheter, stått i brand på 1700-talet, tagit emot sex unga damer på luffen 1925 – och idag blir kuliss till våra semesterminnen, där vi besökare står med mobilerna i högsta hugg. Jag tar en bild vid ett av fönstren som vätter ut mot Vättern och upptäcker samma kväll att det finns ett foto där Astrid och vännerna gjort precis samma sak.
Framme!
Foto vid fönstret, precis som det Astrid och vännernas fastnade på för 100 år sedan!
Utsikten!
Brahehus.
Alvastra klosterruin
Det var tidigt imorse vi besökte Brahehus slottsruin. Nu äro vi redan i Alvastra. Detta har vi dock icke våra egna fortkomstledamöter att tacka för. Åh nej, man åker väl snålskjuts ibland! skriver Astrid. Och skjuts, det får jag också. Min Vimmerbyvän Therese som jag lärt känna under alla år som kollegor på Astrid Lindgrens värld möter upp med bil precis när himlen öppnar sig och kör oss längs ”Sveriges vackraste landsväg” för att följa med till Ellen Keys hem, Strand, imorgon.
Snålskjuts med Therese.
Precis som Astrid och vännerna svänger vi förbi Alvastra klosterruin. Vandrar längs de gamla kryddträdgårdarna och under de gräsbevuxna valven i våra regnjackor och småler åt Astrids kommentar:
Det kunde vara riktigt roligt att vara nunna, om man finge vara i ett sådant kloster! Sedan flyr Therese och jag regnet för en natt på vandrarhem inför en den mest omskrivna delen av Astrid Lindgrens resa nästa dag – mötet med Ellen Key.
Alvastra klosterruin.
7 juli. Ödeshög
Hurra! Vi ha hälsat på Ellen Key.
Så börjar Astrids resebrev den 17 juli 1925. För här äger ett möte rum, som tagit sig in i litteraturhistorien. Det mellan den åldrade författaren och opinionsbildaren Ellen Key och den unga Astrid Lindgren – två kvinnor vars idéer korsats och som båda kommit att få en enorm betydelse för generationer. Dessutom sägs det här mötet ha inspirerat Astrid i skapandet av Saltkråkan. Så min följeslagare Therese och jag har höga förväntningar när vi kliver in genom de grindar formade som solstrålar som öppnar upp för gångvägen ner mot Strand. Vi ska först se på trädgården, och har sedan bokat en guidad tur inne i huset.
Ellen Keys Strand.
Så här skriver Astrid i Vimmerby Tidning:
Före avmarschen från Alvastra i morse var det någon som kom på den idén att vi skulle gå och titta på Strand, Ellen Keys vackra hem. Vi stodo helt beskedligt utanför grindarna, då den frejdade författarinnan steg ut på en balkong och ropade: ’Vad vill flickorna?’ ’Se på Strand’, kom det skygga svaret. Nåväl, vi fingo gå in i trädgården och beundra hennes blommor och hennes pelarbro nere vid Vättern. Själv gav hon oss varsin ros till minne.
Pelarbron vid Vätterns strand.
Ellen Keys rosor.
Det är verkligen ett vackert hus, Strand. Solgult med grönt tak – och vi ser åtminstone två balkonger där en frejdig författarinna hade kunnat uppenbara sig vilken sekund som helst. Medan vi inväntar den guidade turen i hemmet, tar vi en egen tur i trädgården. Här växter ännu ljusrosa rosor i stora sjok. En stentrappa leder ner till vattnet och kanske har tidens vindar följt oss hit, för vågorna är stora och kastas upp i kaskader kring den vackra pelarbron som Astrid beskriver. Kanske är det ungefär så här långt som våra luffare hade kommit också, om inte ödet ingripit. För då händer det:
Vi skulle just avlägsna oss då en fruktansvärd S:t Bernhardshund kom utrusande och grep ett stadigt tag i ett av våra tolv ben. (Ägarinnan till nämnda ben går nu omkring och omtalar stolt, att hon blivit biten av Ellen Keys hund). Ellen Keys hjärta rördes och till tröst och belöning fingo vi också bese Strand invändigt. Det var en högtid! Ett vackrare hem får man leta efter. Överallt ser man minnen från goda vänner, som älskat Ellen Key. Till slut måste vi dock gå och vi avlägsnade oss i en feststämning som varade hela dagen.
Platsen som sägs ha inspirerat Saltkråkan.
Ellen Key och hennes hund.
Det har blivit dags för vår guidade tur och vi samlas med ett 20-tal andra besökare vid portarna till Strand. Att till slut få kliva över tröskeln till Ellen Key’s hem känns nästan lite andäktigt. I hallen lyser de bevingade orden ”Denna dagen ett lif” över en dörrkarm och hennes stil skulle utan tvekan trenda bland inredningsfantasterna på sociala medier än idag. Ljusblå väggar, rostigt orangea gardiner och bokhyllor fyllda med böcker från golv till tak – med en egendesignad trappstege för att nå dem alla. Dessutom är väggarna fyllda med målningar som hon fått från vänner som Carl Larsson och Anders Zorn. I en tid där de övre skikten i samhället inredde mörkt och murrigt är det lätt att förstå att hennes ljusa och luftiga hem gjorde ett stort avtryck på dess besökare.
"Denna dagen ett lif"
Vår guide berättar att Strand var mycket välbesökt av gäster från när och fjärran under många år – men att den då till åren komna Ellen hade börjat tröttna på oinbjudna besök när Astrid och vännerna dök upp.
”Hon var inte ordentligt påklädd när flickorna dök upp. De blev insläppta för att hennes hushållerska, Malin Blomsterberg, skulle plåstra om hundbettet. Men även Ellen kom själv ner till hallen med underkjolen ihophållen med ena handen och sa strängt – ’Knäpp min underkjol’ – vilket en förvånad och kanske förlägen Astrid gjorde.”
Det var enda gången Ellen och Astrid träffades och vare sig mötet var hjärtligt eller ej sägs det ha och inspirerat Astrid henne i skapandet av Saltkråkan på tre sätt:
St Bernhardshunden blev förebild till Tjorvens stora Båtsman. Hembiträdet som plåstrande om det hundbitna benet i hallen fick ge namn åt Malin i Saltkråkan. Och citatet på väggen – 'Denna dagen ett lif' – dök senare upp i munnen på Farbror Melker. ”Denna dagen ett liv. Javisst! Det är ju alldeles underbart.”
Orden kommer från början från 1700-tals poeten Thomas Thorild, och verkar ha stannat hos både Astrid och Ellen genom livet. Det ger mig lite rysningar att stå där i hallen och tänka på att snart efter mötet på Strand skulle allt förändras för dem båda. Våren 1926 flyttade Astrid till Stockholm, gravid och ogift med ett plötsligt stort ansvar. Och samma vår dog Ellen Key, 75 år gammal – bara ett halvår efter sin hushållerska Malin Blomsterberg.
Omberg naturreservat.
Vi lämnar Strand i en blandning av lycka och melankoli och tar sikte på ett sista resmål för dagen – precis som våra luffare. ”Ja sen kom turen till Omberg. Finns det något vackrare berg på jorden?”, skriver Astrid. Så vi tar en promenad i det grönskande naturreservatet och finner en av platserna som hon och vännerna besökte där: ”Eller finns det en plats så förtjusande som Oxbåset, där Vättern skär in i klippan som en stor kil? Vi voro i alla fall alldeles betagna.”
Härifrån fortsätter Astrid och väninnorna vandringen till Borghamn och tar in på deras ”lilla genomtrevliga turisthotell”. Själv vinkar jag farväl till Therese och fortsätter till Astrid och vännernas nästa stopp: Vadstena.
Oxbåset i Omberg.
Texten utgör den andra delen i en reportageserie som publiceras i Vimmerby Tidning under sommaren.