Marlene Karlström vid ett event där hon sjunger nationalsången.
Jag antar att ingen person i vår trakt är så synonym med den svenska nationalsången som just Marlene Karlström.
Det blir liksom så när man har sjungit den i 25 (!) år i olika sammanhang. Inte minst då i samband med idrottsevenemang.
Tröttnar du aldrig?
– Nä. Det kan jag inte säga. Det är nog snarare så att jag numera sätter ett ännu större värde och en ära i att jag får framföra den. Jag känner mig tacksam. Du vet, det är ändå lite speciellt för mig som Målilla-tjej att få sjunga den på Dackarnas matcher.
Som den här kvällen när Dackarna tog emot Smederna.
Man kan lätt tro att det blir slentrianmässigt när man ska sjunga samma sång så ofta som hon gör. Att allt sitter som det ska, att man inte behöver fundera så mycket, utan att det bara är att ta ton och ut och köra.
Marlene skakar lätt på huvudet och bjuder på ett leende när hon hör mitt resonemang och mina tankar.
– Jag tror faktiskt nästan att jag förbereder mig mer än förarna, säger hon med ett skratt och fortsätter:
– Inför varje match har jag samma procedur. Jag sjunger upp i samma rum i källaren och är alltid så himla nervös. Tänk att jag fortfarande är det efter så många år, haha.
Den här kvällen var just den känslan kanske lite extra påtaglig då hon kände sig lätt krasslig och rosslig i halsen, men av detta hördes inte ett smack. Sången satt klockrent – som vanligt.
Hon behövde inte ens fusklapp med texten på nationalsången, vilket var nödvändigt under en period för länge sedan.
– Det var hemskt. Jag vet inte om det var stressrelaterat eller vad det var? Jag fick som blackout och full panik när jag skulle sjunga. Till slut fick jag börja med fusklapp. Som tur var så gick det där över. Nu behöver jag det inte längre. Men det har aldrig hänt när vi haft GP, bara under seriematcher med Dackarna. Det är konstigt.
För det är ju så. Det är inte bara i serielunken hon hörs framföra "Du gamla, Du fria...", utan också i GP och varje år i Semesterracet i Vimmerby. Det händer också att hon sjunger på nationaldagen och på andra evenemang och sammankomster.
Marlene Karlström tar ton och framför den svenska nationalsången. Något hon gör med bravur. Så har hon också gjort det i 25 år!
Marlene tappar fokus för en stund i vårt samtal och tystnar för några sekunder. Hon blickar ut mot arenan, säger något. Vad vet jag inte riktigt och hon börjar samtidigt livligt gestikulera med armarna och vankar oroligt lite av och an. I detta nu är det ett viktigt skede i matchen. Dackarna har varit i ledningen hela tiden, men har börjat tappa momentum. Smed-förarna är hetare och håller på att vända på steken, vilket de också gör till slut.
Passionen hos Marlene är tydlig. Hon håller hårt på sitt Dackarna.
Och det är inte bara som sångartist hon bidrar till att höja och förstärka stämningen på arenan, utan sen några år tillbaka hjälper hon även till med andra saker kring själva matcherna.
– Vi är ett jättehärligt gäng och det har bidragit till en ännu starkare vi-känsla.
Men du. När började du sjunga nationalsången och varför?
– Det var i samband med en SM-tävling här i Målilla år 2000. Det var första gången och sen fick jag till råga på allt åka dit i helikopter. Herregud, jag trodde att jag skulle kräkas. Både av själva helikopterturen i sig och av nervositet. Men det gick bra. Och jag vet inte på hur många sätt som jag har presenterats. Någon gång har jag åkt limousine och flera gånger har jag åkt in med en förare. Det är allt från storstjärnor till reserver.
Visste ni förresten att hon inte bara är duktig på att sjunga, utan också på att skriva. Förhoppningsvis ska hon snart släppa en bok hon skrivit med fokus på kvinnor inom motorsport. Kanske att hon till viss del känner igen sig själv i det.
Tillbaka till nationalsången.
Har du några andra favoriter än den svenska?
– Det finns många mäktiga. Kanadas är en av dem. Den är fin. Jag har varit där hos mina släktingar och hört den. Sen gillar jag Danmarks också – och den kan jag. I alla fall delar av den.
Marlene säger att hon till och med har framfört den.
– Jag skulle sjunga den innan en ungdomslandskamp i fotboll. Jag trodde att jag hade lärt mig den, men riktigt så var det inte, säger hon med ett skratt innan hon fortsätter berätta.
– När jag hade slutat sjunga låten satt de danska spelarna kvar och såg frågande ut. Jag förstod inte varför, men gud...jag hade tydligen inte lärt mig hela nationalsången, vilket jag trodde. Det var pinsamt.
Peter Karlsson är en av Marlene Karlströms favoritförare genom åren. "PK" var ju även lagledare under några år.
Genom årens lopp har hon träffat och lärt känna många Dackeförare. Några av dem har etsat sig fast lite mer än andra.
Som...
– Min första favorit var John Jensen, sen blev det Stefan Andersson (Skill). Jag tror faktiskt att jag tog hans autograf efter varenda match när jag var yngre, haha. När jag kom in i det här och blev äldre tyckte jag Fredrik Lindgren var bra, precis som Peter Karlsson och Greg Hancock. Det är trevliga killar allihop och jag gillar snälla förare.
Trevligt är det också när Marlene Karlström i match efter match och år efter år sjunger den svenska nationalsången på Dackarnas hemmamatcher. Det har blivit en lika naturlig och uppskattad del som själva speedwaymatchen i sig.
"Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord...".