Efter flera års storsatsning, misslyckanden, tveksamma värvningar och miljonrullning. Laget som hade lite av en ”looser-stämpel” fick inom loppet av 24 timmar allt att stämma. Bitarna föll på plats och det efterlängtade guldet var hemma i Målilla igen.
Guldsatsningen hade inletts många år tidigare. Det började på allvar när brittiske världsmästaren Mark Loram värvades inför säsongen 2001.
Han var startskottet på en satsning mot den absoluta toppen i svensk speedway.
Alla visste att det skulle kosta stora pengar. Ofantliga pengar för sporten, speedway.
Men på den här tiden visste heller inte intresset eller pengarna sin begränsning.
Tony Rickardsson charmade alla på världens stora speedwayscen och alla klubbar bara körde på för att hänga med i värvningshetsen. Vetlanda storsatsade, Hammarby klev in i sporten med buller och bång, Masarna hade Rickardsson och Västervik byggde upp ett guldlag 2005.
Vek ned sig
Stora pengar rullade in i lukrativa sponsoravtal bland de svenska elitserieklubbarna – vilket gjorde att stora pengar också rullade ut i form av förarlöner när elitserien invaderades av världens bästa förare.
Dackarna var framgångsrikt, och med den drivande sport- och klubbchefen Jörgen Kling i spetsen såg man till att få in pengarna som krävdes för att bli ett topplag.
För att dels utveckla arenan och upplevelsen att gå på speedway i Målilla – men också öppna möjligheten för att värva stjärnor till Dackarna i Målilla.
Efter Loram kom Mikael Max, Peter Karlsson och inte minst Andreas Jonsson. Det var rena stjärnparaden på G&B Arenas parkering.
En avgörande detalj i guldjakten var också rekryteringen av den skicklige lagledaren Morgan Andersson inför säsongen 2005.
Det provades mängder av olika lagkonstellationer. Dackarna såg urstarkt ut både 2004, 2005 och 2006.
Men allt som oftast saknades något. Framförallt förarna på plats två, fyra eller sex som klev fram och levererade viktiga poäng jämte de namnkunniga heatledarna. Många gånger vek också bärande förare ned sig när det gällde som mest.
Men något hände redan 2006 den höstens silly season.
Vann över Hammarby
Det började med att Dackarna plockade svenska jättelöftet Fredrik Lindgren från Masarna. Den då 21-årige Örebrosonen skulle längre fram visa sig bli den avgörande ingrediensen i guldkompotten.
Vid den sedvanliga lagpresentationen i Hultsfred samma höst kom också beskedet.
Dackarna, lagnamnet som sedan urminnes tider var förknippat med Målillas speedwaystolthet, togs tillbaka. Ordföranden Ove Johansson var mäkta stolt när han meddelade att man övergav tidigare sponsrade lagnamn som Team Svelux och Luxo Stars – och ursprunget var tillbaka.
Redan där började bitarna falla på plats för Dackarna.
Efter en serie som gick lite upp och ned stod Dackarna i slutspel om trea. Morgan Andersson gillade läget – han ville hålla tempot uppe hos förarna. Det lyckades han med till hundra procent.
Första hindret Piraterna tog man sig förbi enkelt. Och ännu enklare blev det i semin mot Hammarby, där Sebastian Aldén visade vägen i den inledande matchen på Gubbängen.
Ett hinder återstod. Länsrivalen Västervik.
Ren talang
Ett lag anfört av Tomasz Gollob, förre Dacken Sebastian Ulamek och danske toppföraren Bjarne Pedersen.
Dackarna gick på knock hemma och fick med sig tio poäng till returen i Västervik kvällen därpå. Det var hett både på och utanför banan.
Västerviks dåvarande sportchef Conny Torstensson, gammal landslagsstjärna i fotboll gick i klinch med Andreas Jonsson och Morgan Andersson på den efterföljande presskonfersensen.
”Jag visste inte att du var journalist, Conny” sa Morgan Andersson syrligt.
Men det var i Västervik allt skulle avgöras. En bana som Dackarna många gånger lidit stora nederlag på.
Hemmalaget visste att de hade trumf på hand – men var Dackarnas försprång för stort?
Morgan Andersson visste samtidigt vilka förare han kunde luta sig mot när det väl gällde.
Västervik fick en drömstart och hade ätit upp Dackarnas ledning i paus. Andreas Jonsson, Hans Andersen och Peter Karlsson höll dock emot.
Fredrik Lindgren hade det tungt och hade tagit en poäng inför nomineringsheaten. I heat 15 valde dock Morgan Andersson att satsa på den unge Örebrosonen i par med Andreas Jonsson.
Jonsson var obeveklig och styrde hem trepoängaren. Bakom dem tog Fredrik Lindgren på ren talang och vilja den så viktiga enpoängaren som krävdes – och tystade stora delar av de närmare 10 000 åskådarna runt Ljungheden.
Västervik kunde inte komma ifatt. Morgan Andersson stod som den store vinnaren i sin egen hemstad. ”Man vill ju inte bli ihågkommen som någon all-time-looser” sa han, iförd guldkeps, till undertecknad när vi hade en egen presskonferens i mörkret intill depån.
Dackarna nådde den stora triumfen vid vägens slut – och var svenska mästare för första gången sedan 1962.
