Det kom inte direkt som någon blixt från klar himmel, till skillnad från när en annan Vimmerbytränare med namnet Jonas Karlsson oväntat fick sparken från VIBK för några veckor sedan.

Ska inte säga att det har varit en tidsfråga med VIF-Jonas avhopp, men det har varit uppenbart att det har varit svårjobbat med åsikter hit och dit i olika led. Det i kombination med dåliga resultat blev till slut ohållbart.

Det har surrats ganska länge om att vissa spelare haft synpunkter på än det ena, än det andra. Droppen som fick bägaren att rinna över kom tydligen i helgens match.

När sånt här händer ställer jag mig alltid frågan vilket ansvar sektion och styrelse har. Har tränaren i fråga fått tillräckligt med uppbackning? För det är precis så det måste vara. De som en gång har trott på och kontrakterat tränaren måste ge sitt stöd, för ni ska veta att tränarrollen är utsatt. Inte bara i så motto att vi lever i en resultatfixerad värld, där många gånger tränaren bedöms efter hur ofta eller sällan trepoängarna trillar in på kontot. Det handlar också i lika hög grad, eller mer, om personkemi med spelare. Du ska få en grupp som att trivas tillsammans och dra åt samma håll. Men alla ni vet hur svårt det kan vara.

Jag själv har en lång tränarkarriär bakom mig och är fortfarande tränare. Det finns få saker här i livet som jag tycker är lika roligt. Jag har peppar peppar varit förskonad från allt för mycket intrigmakande, dåligt uppförande och spelare som beter sig som de vore småpåvar med en egen agenda. Som tror att de kan bete sig hur som helst och som minsann vet bäst hur fotboll ska spelas och hur matcherna rent taktiskt ska läggas upp. Det är befriande att jag sluppit det. Jag skulle helt enkelt inte klara av det och inte heller tolerera det. Det gjorde väl inte Jonas Karlsson till slut.

Det var om jag förstår en bidragande orsak till varför han hoppar av.

Mycket handlar om att visa respekt. Man uppträder schysst mot varandra i ett lag – oavsett resultat. Inte minst de ledande och ofta rutinerade spelarna ska föregå med gott exempel och stötta och vara förebilder för de yngre.

Så tror och hoppas jag att det är i de flesta lag. Men det finns såklart motsatsen. Är det för mycket surr och strul måste sektion/styrelse sätta ner foten. Hårt och i tid. Här kan nog många vara för flata. Så kanske också i Vimmerby IF. Den enklaste utvägen är ofta att kicka tränaren/tränarna, istället för att ställa ultimatum mot de som kanske är roten till problemet: en eller några informella ledare i spelarleden. Då borde budskapet vara tydligt och skarpt: ”Sköt dig, rätta in dig i ledet och visa respekt – annars får du inte vara kvar”.

Jag har fått mig berättat att gamle monstertränaren i hockey, Tommy Sandlin, råkade ut för problem under sitt första tränarår i Modo. Resultaten svek och några av de rutinerade spelarna, de så kallade informella ledarna, hade synpunkter på det mesta. En 17-åring vid namn Tomas Jonsson tröttnade på det där, röt ifrån och blev istället den naturliga ledaren. Resultaten vände, arbetsmiljön blev bättre och Modo vann SM-guld. Så kan det gå.

Vimmerby IF kommer inte vinna SM, men klubben är likväl ledande på såväl damsidan som herrsidan lokalt. Inte bara sportsligt, utan även inom andra områden. Nu gäller det att ta lärdom av det som hänt, snabbt som sjutton hitta en annan tränarlösning och fokusera på att försöka ordna nytt kontrakt i division ett. Ska man ha minsta chans att lyckas gäller det att alla drar åt samma håll och underordnar sig den nya tränarens direktiv. Oavsett om man köper det fullt ut eller inte.