Wow. Vilken första halvlek Sverige stod för i OS-finalen mot Kanada.
Och allra mest drivande framåt var en stjärna från Vimmerby. Kosovare Asllani tog tag i bollen, avancerade, dribblade och passade. En rusch på högerkanten, ett inspel mot Blackstenius... Boom! 1–0.
Sverige hade full kontroll, kändes det som.
"Man kan inte skriva historia om man har foten på bromsen", sa studioexperten Emelie Ölander i Discovery under halvtidspausen.
Det svenska landslaget har haft gasen i botten under hela turneringen. Det här var ju Sveriges mästerskap. "Om det inte blir guld nu, då blir det aldrig något guld", tänkte nog många med mig.
Kanada kontrade och reste sig i andra halvlek. De tog bort den där foten från bromsen och fick fart på motorerna. Sinclair, Fleming, Leon, Rose och resten såg helt plötsligt ut som ett annat lag. Snabb återerövring, säkert passningsspel och snabba omställningar från försvar till anfall. Sverige fick problem.
Kanske borde förbundskapten Peter Gerhardsson agerat. Inte nödvändigtvis med byten, utan med ett par positionsjusteringar. Flytta ner Asllani ett hack och ge henne mer boll i mitten. På så sätt hade man möjligtvis kunnat såra Kanada mer och få ett annat lugn i spelet. För om det är något "Kosse" är bra på så är det att hålla i boll och hitta öppnande passningar.
Nu blev det inte så.
Ni vet hur det utvecklade sig. 1–1, förlängning och så en fruktad straffsparksläggning.
Först ut att skjuta? Sveriges nummer 9.
Jag såg det redan ett par sekunder innan "Kosse" skulle lägga upp bollen på straffpunkten. Hon försökte kicka bollen ett par gånger, för att nästan visa hela världen hur lugn hon var. Ett...två...tre.... Sen tappade hon den. Och ja, hon hade 120 färska minuter fotboll i de där benen, jag vet. Men på något konstigt sätt var det ett tecken.
Straffen tog i stolpen och ut...
Ingen skugga ska falla över henne. Hon har stått för en urstark turnering och visat varför hon, enligt mig, är en av Sveriges allra bästa spelare genom tiderna. Nu kunde, nu borde Vimmerby ha fått sin allra första OS-guldmedaljör. Men nej...
Samtidigt ska ingen skugga falla över någon i det här laget. De gav oss ytterligare ett mästerskapsminne och ytterligare en OS-medalj.
Så...vad gör man om man haft gasen i botten hela vägen och ändå inte når fram till slutdestinationen? För sådana som Caroline Seger är tanken troligtvis helt tom nu. För en sån som Kosovare Asllani finns det ytterligare några mil att kräma ut.
Nästa gång går den där straffen stolpe in istället.