Nu jävlar! Nu ska gräsmattan få. Om jag inte skulle klippa den nu, skulle jag tvingas ta en machete för att hugga mig fram genom det höga och snart ogenomträngliga gräset, som alltmer började likna en snårig djungel. Jag fick en bra start i solgasset och trippade fram med lätta steg tills jag insåg att jag måste smörja in mig med solkräm för att inte förvärra rosacea-utslagen, som jag förmodligen fått i sviterna av coronan i mars.
På med krämen och min nyss inhandlade svarta keps, som gör att jag ser ut som "hej, kom och hjälp mig". Jag är definitivt ingen kepskille. Igång igen. Tralla lalla la, vad kul. Det går fortsatt bra. Det höga gräset gav vika som en undflyende armé.
Stopp! Varför ser jag så dåligt? Men inte...? Nej. Jo.
Minsann, är det inte en liten, liten skärva av mina progressiva glas som ligger där och lurar i gräset – och titta där...är det inte små rester av bågarna? Självklart. Jag hade gjort slarvsylta av glasögonen. Krossat dem fullständigt.
Men tro inte att jag stampade hårt i marken, skrek ut min ilska, slet mitt hår och förbannade min klumpighet. Jag var knappt ens förvånad.
Det går inte att vara det i dessa tider, då inget ter sig som vanligt.
Man bara önskar att allt skulle vara just som...vanligt. Jag inser att det inte är så, inte minst när man som jag går och längtar och trånar i flera dagar efter att få se bröderna Elias och Mikael Ymer spela en helt betydelselös tennismatch – bara för att den visas live på tv.
Jag tror – hoppas – att jag kommer uppskatta och njuta ännu mer av allt det fantastiska som vår lokala idrott ger oss när corona-eländet väl har lagt sig. Vad är väl en tennismatch på tv mot en Dackematch en ljummen tisdagskväll, ett hett derby på Dalavallen mellan DSK och Södra Vi – eller en galet spännande hockeymatch i ishallen.
När vi kan ta del av allt det där igen vet vi inte. Det verkar inte gå att ta något för givet.
Inte ens att glasögonen är fredade och säkra för gräsklipparen.
TILL SIST...
* Varför nöja sig med det lilla. Varför inte roffa åt sig åtta böcker direkt vid besöket på biblioteket. Fem av dem skrivna av Leon Uris. Några av dem tjocka som Magnus Samuelssons vältrimmade bicepsmuskler. Synd bara att jag har svårt att kunna se ordentligt när jag läser, i väntan på nya glasögon.
* Fick tipset av kollega Nordin att se netflix-serien "Sunderland `Til I Die". Tack. Så bra. Slukade de två säsongerna och alla avsnitten i ett nafs. Ska jag börja...nä, kan väl ändå inte? Jag håller redan hårt på både West Bromwich Albions och Tottenham Hotspurs och är lätt knäsvag för Newcastle United...
* Kan tycka det är synd att Eddie Levin ska lira hos Vimmerbys seriekollega Kallinge/Ronneby. Jag gillade vad jag såg under hans korta tid i VH i vintras. Bland flera bra egenskaper, var det framförallt en sak som stack ut: förmågan att se och hitta fria ytor i offensiv zon.
* Har fått en liten smidig luftrenare att använda på jobbet. Trodde bara att det fanns stora åbäken, såna som jag har i källaren. Alltid lär man sig något nytt.
* Punken lever. I alla fall i en timme. Lyssnade på gamla favoriter på Youtube häromdagen och diggade ganska rejält i min ensamhet framför tv:n. Violaters, Ramones, Sham 69. Men faan vet om jag ändå inte tröttnat om den där timmen blivit längre.