Lördagens löpartÀvling i Gamleby var ett riktigt kraftprov.
VÄrt omrÄde Àr mÄhÀnda inte den folkrikaste i vÄrt sköna land, men likvÀl Àr det en sporttokig trakt.
PÄ alla möjliga sÀtt och vis.
Det ser vi dag efter dag, helg efter helg. För egen del kÀndes det som att jag var runt och bevakade överallt, men sÄ var det sjÀlvklart inte.
Men det var intensivt, vansinnigt roligt och det var massor som hÀnde med alla starka kÀnslor som lokal idrott vÀcker.
Det sprakade igÄng i fredags med det första fotbollsderbyt mellan Vimmerby IF och uppstickaren Djursdala SK pÄ 24 (!) lÄnga Är.
90/10 till fördel för seriefavoriten VIF pÄ förhand. UngefÀr sÄ var oddsen nÀr man snackade runt innan matchen.
Det blev inte alls sĂ„. NĂ€r allt var över och de över 500 Ă„skĂ„darna (hĂ€rligt med sĂ„ mycket publik igen) traskade hemĂ„t kunde vi konstatera att det blev 50/50. Oavgjort. 2â2.
Kan tÀnka mig att det resultatet passade som handen i handsken för i alla fall en person, Patricia Storm. NÀr vi gjorde ett förhandsreportage med hennes brorsa Joakim i VIF och pojkvÀnnen Markus i DSK uttryckte hon sig sÄ hÀr pÄ frÄgan om vilket lag hon höll pÄ:
"à h, herregud. Vad ska jag svara pÄ den frÄgan. Kan man önska sig att det blir oavgjort...för husfridens skull och sÄ att vi kan fortsÀtta fira jular ihop, haha".
EfterĂ„t var det vitt skilda kĂ€nslor som lagen uttryckte och som resultatet framkallade. I VIF var det en stor, stor besvikelse. 2â2 var en klar missrĂ€kning. För de rödblĂ„ var det som att de hade vunnit. Det var skratt, klackarna i taket och nĂ€stan ett firande som en seger ger.
För Djursdala var det en taktisk framgÄng, dÀr det handlade om noll riskminimering. Bjud inte pÄ nÄgot, dra ner pÄ tempot, sjunk med laget, vinn dueller och slÄ lÄnga insparkar och utsparkar. Vimmerby hittade aldrig rÀtt nycklar för att luckra upp det solida DSK-försvaret. Visst kombinerade de sig fram ett flertal gÄnger med fint kortpassningsspel, men den dÀr riktiga anstormningen och det förvÀntade trycket kom aldrig. Vimmerby stÀllde inte tillrÀckligt med frÄgor och DSK-mÄlvakten Oskar Eriksson sa efterÄt att han hade haft det ganska lugnt och inte behövt göra en enda rÀddning i andra halvlek.
BÄda lagen Àr fortfarande obesegrade, ligger tvÄa och trea i tabellen och dÀr Àven det tredje lokala laget, Gullringens GoIF, nÀrmat sig och nu ligger fyra. Vilket hÀftigt race vi har att se fram emot i den heta division fyra-serien.
I lördags förmiddag öppnade jag med att besöka Backyard Ultra i Hultsfred. LöptÀvlingen som stÀller hÄrda krav pÄ uthÄllighet, stark fysik och kanske framför allt...ett pannben och en karaktÀr utöver det vanliga.
Vad sÀgs om vinnaren av hela rubbet: Charlotta Chroneér, som sprang den natursköna slingan pÄ nÀra 6,8 kilometer lÀngs Hulingen 16 varv. Hon var ute i 16 timmar, med korta stopp inför varje nytt varv. Det var rekord. I runda slÀngar blev det elva mils löpning. Puh!
DÀrifrÄn i rask takt norröver till Kisa IP för match och TV-sÀndning mellan succélaget KBK och Torstorp i division tre.
Det blev knappt match av det. Det handlade snarare om uppvisning i ren fotbollskonst.
Det hÀr talangfulla skickliga Kisalaget, dÀr tio av elva spelare i startelvan Àr födda pÄ 2000-talet, var klasser bÀttre Àn motstÄndarna.
Det finns en fart, en finess, en fysik och en kreativ förmÄga som imponerar stort. Allt nu ackompanjerat med brassetouch frÄn trÀnaren Alberis da Silva. FrÄgan Àr hur lÄngt det hÀr ska rÀcka? Till division tvÄ? Det vet vi inte. Just nu toppar i alla fall nykomlingen serien.
I söndags var det ny tripp till Ăstergötland, derby mellan Rimforsa och Vimmerby. VIF-damerna var klart favorittippat â och nog motsvarade de förvĂ€ntningarna. Efter paus.
Första 45 överraskade RIF och var spelmĂ€ssigt lika bra. Sen rasslade det till. RejĂ€lt. Sex mĂ„l av VIF och hela 10â3 nĂ€r allt var över. Fyra av dem av Nathalie Johansson.
PÄ tal om Backyard Ultra. Jag som hade fullt sjÄ att ta mig uppför Garpeberget i Gamleby i mÄndags för en halvtimmes yoga i solgasset.
PÄ hemvÀgen, vid Blackstadtrakten, kolliderade jag för första gÄngen i mitt liv med ett större djur. Det sa bara pang, sÄ körde jag pÄ en dovhjort. Jag hann inte reagera, utan det bara hÀnde. DÀr och dÄ. Snabbt som attan. Som tur var kom en jÀgare strax efter kollisionen. Han visste hur man skulle göra för att fÄ slut pÄ hjortens lidande nÀr den lÄg och hade ont i diket.
Det var ocksÄ en pÄminnelse om att saker och ting kan förÀndras pÄ ett ögonblick. PÄ nÄgra korta sekunder.
Nu gick det bra. För mig. Inte för dovhjorten.
Mitt i alla trevliga upplevelser de senaste dagarna i sportens vÀrld, var det hÀr nÄgot helt annat och kanske det som kommer att stanna kvar lÀngst i min minnesbank, lÄngt borta frÄn alla fina mÄl, segrar och starka kÀnsloyttringar.