Västervik gjorde det ”omöjliga”. Vände till seger i en galen retur-semi mot Indianerna förra veckan. Klart att Västervik går stärkt ur det. Och i vårmötet hade inte Dackarna mycket att säga till om på Hejla Arena. Men det var då det. Sedan dess har mycket hänt – inte minst i Målillalaget.

Dackarna blev senare delen av säsongen en segermaskin.

Så tror jag det kommer förbli, i alla fall i semifinalen.

Varför?

Tja, tämligen enkelt. Dackarna har helt enkelt ett starkare lag. Titta bara på färske GP-vinnaren Maciej Janowski. Lägg därtill hans polska landsmän Patryk Dudek och Piotr Pawlicki, kryddat med två av Sveriges bästa förare; Oliver Berntzon och Jacob Thorssell.

Okej, det kan – och kommer nog – bli tight i tisdagens drabbning i Västervik. Men sett över två matcher, då ska Dackarna ta hem det. Så är det.

En annan sak som talar för att Dackarna tar sig till en ny final, är förstås att stjärnan Nicki Pedersen är skadad. Rune Holta i all ära, han är inte av samma kaliber som dansken. Å andra sidan saknas Dackedansken Frederik Jakobsen.

Men allt sammantaget: Dackarna vinner både i Västervik och i Målilla, trots att Smektala, Kildemand och flera andra Västerviksförare visade finfin form senast.

Tipset i första semin: 44–46.

Det är inte så mycket yoga över speedwaysporten. Inte alls. Men det krävs kroppkännedom (när nu förarna känner efter villl säga) och ett starkt psyke. På mitt senaste yoga-pass kom jag på mig själv att tänka på just speedway när tankarna flög iväg åt alla håll – vilket de helst inte ska. Jag fattar fortfarande inte hur de självmant och med full kraft törs ge sig in i de där milimeterduellerna som oftast skiljer förarna åt i första böj – och för all del även på andra ställen på banan under heaten.

Men det kanske är så enkelt att de är yoga-utövare hela högen.

I helgen var jag för övrigt på återträff, eller vad vi nu ska kalla det. Det var fotbollslir, mingel och fest för alla som lirat i Vimmerby IF:s seniorlag från 1977 till 2011, tror jag det var. Om det var roligt? Jovars, det var bara förnamnet. Det vimlade av fotbollsprofiler, vissa hade jag inte träffat på säkert 20 år. Det bästa av allt var att det var just en träff över generationsgränserna. Här fanns ”småttingar” kring 30-strecket som Mollar Sarkis och Florent Asllani till gamle legendariske VIF-tränaren och förre AIK-spelaren Börje Marcus som är runt 70 år.

Det blev verkligen en kväll att minnas.

Precis som kvällen i Västervik kan bli – och den i Målilla om en vecka.