MMA-fajtern: "Jag var själv stökig i skolan"

På lördag möter Robin Roos den brittiske veteranen Martin Hudson på en MMA-gala på Cirkus i Stockholm.

Parallellt med idrottskarriären jobbar Roos som elevassistent på en skola i Västerås, där han också är kontaktperson till ungdomar som har hamnat snett i livet.

– I utsatta områden saknas det ofta manliga förebilder. Skulle de rita upp en bild på en manlig förebild skulle de nog inte rita mig med tatueringar och hur jag är, att jag håller på med fajting. Många tänker att det är bråkstakar, men det är ju inte så. Det är människor som ofta är säkra i sig själva och inte behöver hävda sig. Man förmedlar det lite genom hur man är. Det är en känsla som ger trygghet, speciellt till unga killar som tror att de måste hävda sig och vara någonting, säger 26-åringen.

"Bryter normen"

– Jag tror att när de ser mig i skolan får de en annan känsla än en klassisk lärare. Det tror jag är bra, det bryter normen om hur en lärare ska vara. Jag själv hade önskat att det fanns någon som mig när jag gick i skolan. Jag tror det är därifrån jag kan hitta det pedagogiska. Jag var själv stökig i skolan och tyckte inte att det var jätteroligt.

TT: Hur går det att kombinera MMA-satsningen och jobbet med ungdomar?

– Man vill gärna komma till nivån att man inte behöver hålla på med något annat, utan bara träna och vila, men det kommer att vara svårt för mig att släppa att jobba med barn och ungdomar helt. Om jag kommer till den nivån, när jag kommer till den nivån, kommer jag fortfarande att vara delaktig och försöka hjälpa till.

Pappan var gymägare

Robin Roos började med kung fu och kickboxning i sjuårsåldern, men det var under en resa till Thailand som en riktig kampsportssatsning tog fart.

– Tanken var att det skulle vara semester, men det ena ledde till det andra och vi gick förbi något thaiboxningsgym. Jag tänkte vad fan, klart jag ska köra, säger han.

Eftersom Robins pappa drev ett gym i Thailand blev resorna många. Med tiden fick han allt fler matcher under bältet – i en kampsportsvariant som skiljde sig markant från vad som erbjöds hemma i Sverige.

– Det är ju full kontakt, knä, armbågar och inget skydd. Sedan dess har jag åkt fram och tillbaka och tävlat där. Jag körde min sista match när jag var 19.

TT: Har det varit en fördel för dig?

– Jag tycker att det är en fördel. Det är väldigt mycket mentalt att bryta ner den andre. I Sverige har vi alltid haft så stränga regler. Det är skydd, benskydd, huvudskydd och magplatta när man är liten, så man får inte köra fullt ut. Jag fick ju utlopp för det i Thailand.

"Pretty boy"

Västeråsfajtern blev proffs 2019 och inledde med två raka segrar. Men sedan följde tre tunga förluster, innan han slog spanjoren Cristian Corujo i Superior Challenge i slutet på november.

– Jag har haft mina "ups" and "downs". Många skulle ha vikt ner sig, men för mig fanns det inga tvivel, det är bara att köra vidare. Det har alltid varit så. Om jag märker att jag inte blir bättre eller om jag blir överkörd, då har jag gjort mitt race, säger han.

Och överkörd har han ännu inte blivit.

– Jag har en stil som undviker att ta skada, och det hänger ihop med mitt smeknamn "Pretty boy". Jag måste försöka hålla det vid liv, man kan inte ta för mycket stryk, säger han och skrattar.

Roos siktar mot större fajter och organisationer.

– Jag tänker alltid en match i taget. Nu är det att vinna Superior Challenge. Tanken är att ta bältet där också. Efter det ska jag jobba mig upp mot någon större organisation som Bellator eller UFC. Det är det ultimata målet. Är man bäst i UFC är man bäst i världen.