Det kändes lite ovant att besöka en match och inte vara i tjänst för en gångs skull. Utan att ha med sig datorn och stå vid sargkanten och följa matchen med kameran. I tisdags blev det istället att bänka sig på publikplats i Be-Ge Center och se IK Oskarshamn mot Frölunda.
En kompis med Frölundasympatier undrade förra veckan om jag ville hänga med. Han skulle åka i sällskap med en annan kompis som håller på Oskarshamn. Jag som neutral åskådare fick ta plats mellan dem och hoppas på ett oavgjort resultat för husfridens skull på hemresan.
Snacket på vägen ner var ändå att Oskarshamn fick gälla som favoriter med två starka segrar i bagaget. Frölunda låg visserligen ett par hack före i tabellen, men hade visat svag form i två raka förluster.
Ute på isen visade Frölunda tidigt bäst inställning. Deras spelare kastade sig och täckte skott till höger och vänster. Samtidigt visade laget en imponerade effektivitet när chanserna dök upp. Halvvägs in i matchen stod det 0–3. Med deppiga miner bland de flesta på läktarplats som följd.
När spelet inte värmde något vidare roade jag mig istället med att lyssna till en äldre dam med bred dialekt på bänkraden bakom. Hon utropade ett hoppfullt NU, varje gång ett läge uppenbarade sig för IKO. Det följdes av ett besviket NÄÄE, när pucken smet utanför, gick i täck eller fastnade i målvaktens plockhandske.
Besvikelsen spred sig också över den imponerande blåa väggen av supportrar på ståplats. När Oskarshamn misslyckats i ännu ett power play och det var fem minuter kvar funderade nog många på att gå hemåt. Då kom plötsligt två reduceringar inom loppet av 22 sekunder och klacken eldade på sitt lag att gå för kvitteringen.
Närmare än spel sex mot tre sista fyra sekunderna och ett hyfsat läge för avslut kom de inte den här gången.
Damen på bänkraden bakom såg ändå ut att ta förlusten förhållandevis väl. Hon kan ändå trösta sig med att hennes lag gör sin fjärde säsong i SHL och är på god väg mot en ny slutspelsplats.
Hade man frågat henne, eller den mest obotlige optimisten i Oskarshamn, för 30 år sedan om det var ett tänkbart framtidsscenario hade svaret sannolikt blivit ett blankt nej.
Jag roade mig med att kolla hockeytabellerna i en tidning för 30 år sedan. Då stred Oskarshamn om seriesegern mot i första hand Vimmerby. I division tre. Landets då femte högsta och näst lägsta division.
Med tanke på det är det onekligen en stark resa som IK Oskarshamn har gjort. De har med förhållandevis små resurser lyckats etablera sig i SHL och blivit en stor lokal angelägenhet. För att ta ytterligare ett steg måste de nu utveckla ett större intresse regionalt. Förutsättningar finns då jag sprang på ett par Målillabor i hallen som jag vet följer laget flitigt.
Kommunen ser också ut att vara med på noterna då långt framskridna planer på en ny arena finns. Den ska ha en kapacitet på 4500 åskådare och kan stå färdig om tre-fyra år ett stenkast från den befintliga arenan.
Det skulle bli ett lyft, men innebär samtidigt en risk. Vänder det för IKO är det stora pengar som i princip kastas i sjön.
Till sist: När det gäller hockey och Vimmerby och Oskarshamn är det mäktigt att se Vimmerbysonen Fredric Jaenssons tröja upphissad i taket på arenan. Och VH slår fortfarande IKO på en punkt. Hockeykorven är godare i ishallen.