Det har känts som en evighet. Nu är väntan är över. Vi kan sudda ut hockeyabstinensen som funnits efter grundserien.
Allettan är här. Premiären är överstökad.
Självklart, givetvis, blev det dramatiskt innan matchen ens hade börjat.
Plötsligt tog speakern till orda och sa att hallen måste utrymmas omedelbart. Det var bara att ge sig ut i kvällsmörkret och vänta på besked. Nu tog det inte lång stund innan vi fick kliva in i Stiga Arena igen. Förmodligen var det introt som orsakat brandröken.
Bortsett från den lilla incidenten blev det precis så bra som många önskat och trott.
Och inramningen, tja, den var suverän. Det var inte konstigt att jag fick flashbacks från förr i tiden. Det räckte med att titta rakt över isen, mot ståplatsläktaren. Den kokade, både på hemmastå och bortastå. Många VH-fans var på plats för att heja fram sitt lag. Precis som det var förr i tiden i matcherna mot Tranås. 1040 åskådare var på plats totalt, men det kändes i princip som fullsatt i hallen.
Det fanns så många beröringspunkter, utöver det faktum att det var premiär. Ni vet ju, Phil Horsky och Oscar Gustafsson mot sitt gamla lag, Christoffer Törngren och Jakob Heljemo tillbaka i VH efter så många år. För att inte snacka om rivaliteten mellan lagen.
Men stackars domare Robin Werner. Först blev han knockad av VH-backen Oskar Lindgren i mittzon och blev liggande på isen länge med huvudskada. En stund senare fick han en hård puck på sig och gick ner för räkning igen. Den här gången fick han kliva av med några minuter kvar av mittperioden. Men skam den som ger sig. Det är tydligen hårt virke i Werner. Han var tillbaka i tredje och fullföljde matchen. Stod dessutom för en gedigen insats när det gällde nivån på sina bedömningar.
***
Matchen så.
Förstaperioden blev precis som förväntat. Med ett böljande spel, fram och tillbaka. Det var bökigt, högt uppskruvat tempo och mycket heta känslor. Det var som om två arga, frustande tjurar stångades mot varandra. Öppningsperioden blev mållös.
Mittperioden blev Vimmerbys, som tydligt var det bättre laget både offensivt och defensivt. Tranås, Hockeyettans målgladaste lag, hade stora problem att vaska fram farligheter, förutom i periodens sista skälvande sekunder då VH-målvakten Scott Hector stod för två fantastiska räddningar. Dessförinnan hade snajpern Adam Petersson mycket vackert prickat in 0–1 med ett skott i krysset.
VH hade hyfsad kontroll på spelet även i tredje, då kom kallduschen och kvitteringen av Markus Ruuskanen.
Tranås i vinnarläge? Nej, nej, nej.
VH visade mental styrka direkt och körde mer eller mindre över TAIF i slutet. Och visst...vi bara väntade på det. Klart att stjärnvärvningen, SM-vinnaren och hemvändaren Christoffer Törngren skulle kliva fram och frälsa sin moderklubb. I friläge var han iskall och hittade säkert nätet. 2–1, som blev till 3–1 i öppen kasse genom Anton Carlsson som äntligen fick göra säsongens första mål.
Gissa om det jublades, på isen, i båset – och på läktaren.
VH fick den perfekta starten i Allettan.
Och det här var en match att minnas. Det här var en ny klassisk match mellan Tranås och Vimmerby.