Det har länge pratats om att andra länder är på väg att närma sig, att de rent av gått om och håller på att springa ifrån. Ändå är Sverige det enda landet som år efter år spelar om medaljerna i de globala mästerskapen.
Sedan Peter Gerhardsson tog över som förbundskapten för sex år sedan har det blivit: VM-brons 2019, OS-silver 2021, delad tredjeplats i EM 2022 (ingen bronsmatch spelas i Europamästerskapen) och så nu: som sämst en fjärdeplats i VM i Australien och Nya Zeeland.
– Det är häftigt att vi år efter år är med i slutet av turneringarna. Det är starkt att vi tar oss dit varje år, säger anfallaren Fridolina Rolfö.
Vill ha bronset
Hon kände precis som övriga svenska spelare en stor tomhet efter 1–2-förlusten i tisdagens semifinal mot Spanien i Auckland. Något särskilt sug till att ladda om inför lördagens match om tredjepris fanns inte kort efter slutsignalen.
– Jag ville spela den där VM-finalen så jäkla mycket, jag trodde på den så mycket och nu ska jag inte spela den. Så det hade varit konstigt om jag helt plötsligt kan släppa den på tio minuter, säger målvakten Zecira Musovic.
Men Sverige har rest sig efter semifinalförluster förr, och kommer att göra det igen. Mittbacken Amanda Ilestedt och anfallaren Johanna Rytting Kaneryd vill ha det där bronset.
– Vi kommer att vara sjukt besvikna ett tag, så är det ju. Men vi kommer att göra allt vi kan för att ta en medalj hem till Sverige. Där vet jag att det här laget är skitbra på att ladda om, säger Ilestedt.
– Vi har inget annat val. Jag är otroligt besviken över att vi inte nådde dit vi ville. Men självklart är vi glada att vi har en match kvar att spela, och en medalj ska vi ha, så är det bara, säger Rytting Kaneryd.
Bronsmatch = nonsens?
Det blev en del rubriker när Sverige vann bronsmatchen i VM för fyra år sedan, och motståndarlaget Englands förbundskapten Phil Neville efteråt kallade det för en "nonsensmatch". Det höll de svenska spelarna inte med om då, och det gör de fortfarande inte.
– Jag tycker att så länge man spelar om medaljer så är det alltid något att spela för. Och för mig personligen är det fortfarande en jätteskön känsla. Man vill så klart att det ska vara ett guld, men den här gången är vi inte tillräckligt bra och kommer inte hela vägen fram. Då får vi kämpa om att vara tredje bäst i stället, säger backen Nathalie Björn.
Alla spelare säger samma sak efter att gulddrömmen sprack. Att det är okej att känna sorg och besvikelse och att man får behålla de känslorna en dag eller två.
Men att det sedan gäller att spela hem det där bronset på lördag.
– Känner jag det här laget rätt så kommer vi att komma tillbaka om några dagar och kommer vilja göra allt för att avsluta det här mästerskapet på bästa sätt. Det lever en medaljchans och den ska vi ta, när besvikelsen och tomheten har lagt sig lite, säger anfallaren Stina Blackstenius.
Vill avsluta på topp
Så känner även han som bestämmer. Förbundskapten Peter Gerhardsson var inte redo att blicka mot en bronsmatch omedelbart efter semifinalen mot Spanien, men han vet hur han fungerar.
Han behöver ett dygn, kanske ett och halvt, för att släppa en så stor besvikelse. Men sedan ser han fram emot möjligheten att få avsluta med en seger.
– Jag är glad att vi får spela en match till. När jag går hem efter semifinalen är det skönare att veta att vi fortfarande har en möjlighet att vinna den sista matchen. Och lyckas man med det så lämnar man med en gladare känsla, säger Gerhardsson.
– Vi kan inte få matchen mot Spanien ospelad eller få ett annat resultat. Men vi kan komma trea. Och det är det som vi, både spelare och ledare, får fokusera på.