Spelarna var laddade. Ledarna var taggade. Och kanske allra mest känslosamma var mammorna.
Sporten träffade fyra mammor till spelarna inför den spännande drabbningen: Katarina Elebring och Jessica Abenius i VIF 2 – och Ammi Levin och Josephine Svensson i VIF 3. Någon rivalitet var det inget snack om, tvärtom.
Hur går tankarna inför matchen?
– Ja, herregud. Det är jättenervöst och benen bara skakar, säger Josephine Svensson med ett skratt.
De andra tre nickar och verkar ha liknande känslor.
– Det är faktiskt lite jobbigt att de ska möta varandra i final, men hur det än går så har de gjort det fantastiskt bra, säger "Jessa".
Alla de fyra mammorna var överens om att det yngre laget var underdogs. Ingen hade räknat med att de skulle ta sig ända till final, som underåriga.
– Det värmer verkligen ett mammahjärta att det har gått så bra för lagen, sa de strax innan finalen skulle börja.
Om kvartetten var nervösa innan, så skulle det bli sju gånger värre under själva matchen. Lagen följdes åt i målprotokollet, där det yngre laget något överraskande hela tiden var de som roffade åt sig ledningen: 1–0, 2–1 och 3–2. Till slut blev det 3–3 efter ett vackert avslut av Adam Elebring, där flera spelare var inblandade i förarbetet.
Så, straffar alltså.
Ni kan bara gissa hur de fyra mammorna kände då...
Efter sju straffar vardera för lagen, var det över. Det äldre laget vann.
– Det gör ont i hela kroppen nu, sa Katarina Elebring skrattande efteråt.
– Jag har skrattat och gråtit om vartannat, sa en tydligt rörd Jessica Abenius och passade på att hylla det yngre laget:
– Vi "äldre" är säkra på att de tar hem vinsten nästa år istället – och då ska vi vara där och heja.