Att man inte kan ta del av det enorma utbudet av idrott som vi normalt sett kan, är förstås jobbigt. Samtidigt betyder det inte så mycket med tanke på alla människor som drabbats hårt av Covid-19. Som alla andra lider jag med de som förlorat anhöriga i virusepidemin. Nästan allt har kretsat kring corona de senaste månaderna.
Vi som jobbar med att bevaka den lokala idrotten här på tidningen får ofta frågan om vad vi gör nu när det inte spelas några matcher. Det kan vara en befogad fråga. Nog för att tempot nästan alltid är högt uppskruvat med matcher var och varannan dag. Faktum är att det nästan är lika högt nu, trots att vi inte är på plats och liverapporterar kvällar och helger. Vår lista på saker-att-göra är lång. Det poppar ständigt upp nya idéer på reportage och artiklar. Om de är bra eller mindre bra är upp till er läsare att bedöma.
Och som alltid, ni får gärna höra av er till oss om ni har intressanta uppslag som vi kan ta oss an.
I fredagens tidning kan ni läsa om lokala fotbollssupporters, som har ett stort mått av abstinensbesvär nu när normaliteten ryckts bort och det inte går att besöka våra arenor för att kika på idrott.
Jag tror att när allt har blivit just normalt igen, när det nu sker (?), kommer många av oss att uppskatta allt som idrotten ger oss ännu mer. Det är läge att stanna upp, tänka till och reflektera. Det vi har tagit för givet, är inte alls givet.
Måste allt gå i 120 knyck, som det så ofta gör i dagens upptrissade tillvaro? Från morgon till kväll.
Jag fick själv tid till eftertanke och reflektion under de veckor jag var sjuk. Jag rörde mig mellan källaren och "datarummet". Träffade inte någon på flera veckor. Mitt andningshål var, som så många gånger tidigare, skogen. När jag var tillräckligt pigg kunde det bli ett par skogspromenader varje dag. Helt själv, ofta utan att träffa någon. Det var – och är – balsam för själen. När jag la till några yoga-övningar kändes det ännu bättre. Om nu någon mot förmodan sett mig, skulle de säkert tro att jag var knäpp.
Och lite småknäpp får jag nog villigt erkänna att man har blivit. Sedan barnsben har mycket i mitt liv alltid kretsat till att antingen idrotta själv, eller se på sport. Nu är vardagen, till mångt och mycket, annorlunda.
Jäklar vad jag ska njuta när allt brakar igång igen.
Just nu njuter jag till fullo av den fantastiska linsgryta som en av mina döttrar precis tillagat.