För tio år sedan fick jag och en annan journalist gå igenom hela utredningen om Agneta Westlunds död. Vi fick sitta i ett rum på polishuset i Västervik och bläddra igenom den massiva samlingen utredningsdokument. Tusentals sidor med tekniska protokoll, obduktionsrapporter, vittnesiakttagelser och förhör.
LÄS MER:Nu berättar han om mardrömmen
Den typen av öppenhet är ovanlig. Men Polisen hade länge varit drabbad av rykten och felaktigheter som sipprat ut och nu kände ansvariga att det var dags att lyfta på locket.
Samma utredning ligger nu till grund för boken om fallet som släpps snart.
Boken inleds med en utskrift av Ingemar Westlunds hjärtskärande samtal till SOS när han hittat sin hustru död. Hennes kropp är sargad.
Larmoperatören: ”Är hon död, tror du?”
Westlund: ”Ja, jag tror det, jag tror det … Agneta? Agneta? (…) Det är något jättekonstigt här, det är våld och … jag vetifan vad det är för någonting”
Det är den 5 september, 2008. Klockan är 22:14. Från den här stunden vänds Ingemar Westlunds liv uppochner. Det liv han en gång kände till upphör nu.
LÄS MER:Släpper bok efter dödsolyckan
I boken får vi en detaljerad och verklighetsbaserad beskrivning av hur en mordutredning går till, och hur det påverkar den misstänkte och dess anhöriga.
Direkt efter larmsamtalet kastas vi in Westlunds karusell av tankar och känslor när han grips och förs till polishuset i Västervik. Vi följer med när förhörsledaren försöker få fram ett erkännande i de inledande förhören och vi får följa allt som händer bortom Ingemar Westlunds kontroll; förhören av vittnen, insamlandet av bevis, polisens teorier och arbetssätt samt de anhörigas chock och oro. Författaren lägger det pusslet genom att systematiskt gå igenom utredningen samt intervjua de inblandade. I dagens tidning och på våra sajter kan ni läsa mer om hur arbetet med boken gått till och om hur Ingemar Westlund liver sitt liv idag.
Som jag själv skrivit i flera krönikor och analyser tidigare så finns det ingenting i utredningen som tyder på att ansvariga poliser och åklagare begått något direkt fel. Det var inte fel att gripa och anklaga Ingemar Westlund, hur hårt det än kan låta. Polisen bygger sin verksamhet på erfarenhet och vetenskap. Så även i denna utredning. Statistiskt bör Ingemar Westlund vara den skyldiga. Men det är han inte. Det visade sig att han är ett av få undantag som bekräftar den regeln.
Varje gång vi rapporterat om fallet har folk från allmänheten hört av sig till oss och sagt att vi är fel ute, att alla poliser och experter är lurade, att han visst är skyldig till sin hustrus död. Vissa kommer nog aldrig acceptera de fakta som visar att Agneta dödades av en älg, men i och med denna bok kan vi ju för Ingemars skull hoppas att de blir något färre.
Jag har intervjuat Ingemar många gånger genom åren. Alla anteckningar finns sparade. Jag fastnar för ett citat från honom som jag antecknade vid en intervju för tio år sedan, alltså ett år efter att polisen avfärdat honom som misstänkt:
”Det kommer alltid finnas folk som tror att jag är skyldig. Det gör ont i mig på djupet. Men jag vet att jag är oskyldig, och mina barn vet det. Min älskade Agneta, hon vet det också”.
