Therese Sjögran och Nilla Fischer är två av de svenska landslagsspelarna i fotboll som låtit högst när det gäller jämställdhet inom fotbollen.
För detta har de fått en hel del hyllningar, men också väldigt mycket skit som exempelvis ”nu börjar de där feministerna igen”, ”vad jobbiga de är som bara gnäller” och ”se till att få lika mycket folk på era matcher som herrarnas innan ni uttalar er”.
På onsdagen publicerades en undersökning från medieanalysföretaget Retriever som visar att det gjorts fler artiklar och nyhetsinslag om det svenska damlandslaget i fotboll i år än när herrarna tog sig till kvartsfinal i VM i Ryssland ifjol.
Och jag förstår varför.
Aldrig tidigare har jag sett sån bra damfotboll, och det har gjort att jag inte har velat missa en enda match, oavsett vilka lag som spelar. Här snackar vi en enorm propaganda för damfotbollen.
”Vi måste gråta i början så att vi kan le i slutet”, sa Marta i en känslosam intervju efter att Brasilien slagits ut ur VM.
Och som jag dragit på smilbanden!
Det är inte bara själva spelet som har hållit hög klass, även underhållningen.
Spelarna har bjudit in hela fotbollsvärlden i en stor och varm famn.
Min uppmärksamhet fångades på riktigt när Sveriges Madelen Janogy pangade in 2-0 mot Chile i första gruppspelsmatchen. Sen var jag fast, och jag njöt.
Kosovare Asllanis passning fram till Stina Blackstenius i åttondelen mot Kanada var perfekt på millimetern. Hedvig Lindahls straffräddning i samma match höll absoluta världsklass.
Laginsatsen mot Tyskland och Sofia Jakobssons emotionella hyllning till sin bror efteråt fick vartenda litet hårstrå på min kropp att stå rakt ut.
Jag tänker även på Lucy Bronzes kanon när den engelska backen dundrade in 3-0 mot Norge, och amerikanska Alex Morgans otroliga näsa för målet. Morgans målgest mot England när hon låtsades dricka te blev omdiskuterad där vissa tyckte att den var onödig och kränkande. I mina ögon var det en rolig grej som bidrog till extra stämning mellan två rivaler.
Japans finlir förtjänade ett bättre öde. Där hade Nederländerna tur i sin kvartsfinal.
Franska eiffeltornet Wendie Renard gjorde självmål mot Norge, missade en straff och satte en straff mot Nigeria och visade upp sitt varumärke när hon nickade in två mål mot Sydkorea.
Ajara Nchouts skicklighet och hennes 2-1-mål mot Nya Zeeland gick inte av för hackor. Dock var hennes och lagkamraternas beteende ytterst märkligt i kvartsfinalen. Domaren dömde mål för England efter en av fånigt många VAR-kontroller och då vägrade Kamerunspelarna att sätta igång spelet igen. Uppförandet till trots, hur mycket ska VAR få vara med och peta i spelet egentligen? Den krönikan skjuter jag på.
Sverige har imponerat stort på mig och det svider att laget föll mot Nederländerna i semifinalen, speciellt när det inledningsvis spelade ut de orangeklädda.
Det var ju nu guldet skulle bärgas.
Men förstaplats eller inte, VM i Frankrike är en stor seger för svensk damfotboll.
Och det bästa av allt. Det är inte över än.
På lördag vill jag slippa se Ellen Whites målgest i bronsmatchen mot England och på söndag kommer USA, med profilstarka Megan Rapinoe i spetsen, att krossa Nederländerna och vinna VM-guld.
