Som lagledare i de tre klubbarna har Marona haft hand om hundratals spelare genom åren, och det är ingen tvekan om att hon betytt en hel del för damfotbollens utveckling i de här trakterna.
Och som för så många andra började det hela när äldsta dottern Eva, började spela fotboll i Målilla.
– Hon var 13 år då, och är 49 i dag, berättar Marona. Så det här med damfotboll var en ganska ny företeelse här i trakten på den tiden.
I början var Marona med som supporter i bakgrunden, men det dröjde inte länge förrän hon axlade rollen som lagledare. En roll som hon har hållit fast vid genom åren.
Det har helt enkelt rullat på, så småningom började sonen Mikael spela. Även han i Målilla. Och när sedan näste son i raden, Tomas, började spela var det i Hultsfreds FK. Och Marona bytte klubb och hängde med till Hultsfred.
När sedan yngsta dottern, Caroline, började spela fotboll så var förstås Marona med, tillbaka till damfotbollen igen.
Caroline Phalén spelade i Vimmerby IF under några år, och då var förstås Marona med dit också. Fast numera är de tillbaka i HFK, båda två.
Och där har hon blivit kvar. Numera är det bara Caroline som spelar fotboll.
– Men det blir inte så ofta numera, säger Marona, hon pluggar till lärare och det blir inte så mycket tid över.
Så hon har all förståelse i världen för att alla spelare inte kan vara med varje gång. Det är så på mindre orter, där ungdomarna behöver flytta iväg för att plugga vidare.
– De kan ha svårt att komma ifrån i bland, säger hon, de har både tentor och plugg även på helgerna. Det är inte alltid bara att åka.
– Men det är viktigt med utbildning i dag, så det är något vi får leva med. Vi har spelare som pluggar i både Jönköping, Kalmar och Växjö.
70 är det nya 50, sägs det och visst är dagens 70-åringar piggare än förr i tiden. 70-årsdagen närmar sig så smått för Marona, i höst är det dags. Men hon har inga som helst planer på att trappa ner på engagemanget för fotbollen.
– Så länge man orkar och att tjejerna i laget säger att "du måste hjälpa oss" tänker jag hålla på säger hon. Man blir glad och piggare av att ha något att göra.
Något som blev extra tydligt för tre år sedan.
– Då fick jag en stroke, säger Marona. Och då var jag inte så pigg ett tag. Men jag kände samtidigt att jag ville ha något att göra, något som piggade upp och peppade.
Och det blev naturligtvis fotbollen.
– Vi är sportnördar i hela familjen, berättar Marona, vars sportintresse vuxit sig allt starkare med åren. Framförallt handlar det om fotboll naturligtvis, men också ishockey och speedway.
– Jag åker gärna till Kinnarps arena i Jönköping och tittar på ishockey, säger hon. Eller till Linköping.
Och hemma blir det förstås en hel del sport på tv. Det kan vara cykel, formel 1 eller nästan vad som helst. Och i stora doser.
– Vi har sportkanaler för 800 kronor i månaden, så det finns att titta på, säger hon.
Fast från första början var inte sportintresset så väldigt uttalat.
– Jag kommer från en lantbrukarfamilj, säger hon, och där blev det inte så mycket tid över för sport och nöje. Det handlade mest om arbete. Men mina bröder spelade fotboll i Grebo IK och det hände några gånger att mor och jag åkte in till Kopparvallen i Åtvidaberg och såg en match.
Marona Phalén har också god hjälp av maken Gonny, som hänger med på matcherna.
– Han hjälper till med lite av varje, säger Marona, som att hänga upp flaggor och sådant.
