– När jag som nyfödd slog upp ögonen blickade jag rakt in i de vackraste blå ögon, säger Roger Appelqvist.
Det var så Roger träffade sin Ingalill för allra första gången. Tiden på BB i Västervik kanske inte är något som de båda minns så väl, men faktum är att det var där de föddes med bara fyra dagars mellanrum. Året var 1939.
Det skulle dröja innan de sågs igen. Ingalill bodde i Lofta, i närheten av Ottinge säteri, fram tills hon var åtta år. Då flyttade familjen in till Västervik.
– Jag började på Frälsningsarméns söndagsskola och där gick även Roger, säger Ingalill.
Roger och Ingalill gifte sig 1960 och några år senare föddes sönerna Peter och Niclas. Idag består barnaskaran av fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Roger arbetade inom skolförvaltningen och var bland annat ansvarig för utbildning av ungdomar som skulle göra vapenfri tjänst, VTP, som det kallades.
– Efter hand blev det många olika inriktningar. Mot slutet organiserade jag utbildningen av brandmän. Många av killarna hör fortfarande av sig och några har blivit framstående inom politik och kyrkan.
Ingalill utbildade sig till apotekstekniker, ett yrke som har förändrats en hel del under Ingalills yrkesliv.
– När jag började var det ett hantverk. Vi tillverkade medicin, blandade, vägde och trillade piller. Vi lade i portionsförpackningar och mätte upp hostmedicin. Allt det försvann och fasades ut på 90-talet. Jag skulle nog säga att det vara både på gott och ont. Hantverket var på ett sätt slitsamt, men ändå väldigt roligt. Nu är det mest att knappa in på datorn.
Intresset för hantverk finns kvar hos Ingalill. På borden i det bruna trähuset i centrala Västervik ligger löpare i granna färger och i ett av rummen står en vävstol.
– Det är roligt att väva. Det växer fram något vackert och användbart, säger hon.
Roger flikar in att det är tur att de båda har sina intressen. Så det inte är så att en av dem sitter och väntar på den andre.
– När jag är ute och sjunger eller spelar, då vet jag att Ingalill har sitt.
– För ute är Roger väldigt ofta, säger Ingalill, han är med i S:t Petri kyrkokör, i Johanneskören och Gamleby vokalensemble och i Gunnebo Musikkår.
– Det är så himla roligt med musiken. Om jag kan glädja andra så är all tid värt det.
Det var i Frälsningsarmén som Roger fick sin musikaliska skolning.
– Man kan säga att jag är uppväxt med brassmusik. Det innefattar instrumenten kornett, horn, trombon och baryton. Numera spelar jag baryton.
Roger har under åren lett kören Travel Singers tillsammans med sin nyligen bortgångne vän Leif Nilsson. Kören bestod av nio par.
– Det var fint, för även om maken eller makan inte kunde sjunga så bra, så var alla med. Vi sjöng och sparade ihop så vi kunde resa och sjunga runtom i Europa säger Ingalill.
Minnena är många eftersom kören var aktiv i mer än 30 år.
– Att resa till Ventspils, Västerviks vänort i Lettland, i början av 90-talet var en upplevelse. Vi fick kontakt med en kör där och fick möjlighet att se det ryska samhället. Det var väldigt fattigt då och när vi kom hem startade vi insamlingar, säger Roger.
En annat starkt minne är resan till Wien och besöket i klostret Melk. I klosterkyrkan var det fullt med turister. Roger fick en ingivelse och frågade kyrkvärden om hans kör fick sjunga, helt spontant. De fick de.
– Vi sjöng “Helig, helig, helig”. Akustiken var fantastisk, människorna tystnade och vände sig mot oss. Jag blev så rörd att tårarna forsade, säger Roger.
Ingalill och Roger har även rest utanför Europa. Till USA åkte de med Stegeholmskören som var knuten till en nationell kör. Därigenom fick de möjlighet att resa en hel månad i svenskbygderna.
– Vi turnerade med kören i Minnesota, Utah, Idaho och Chicago, men vi gjorde även egna utflykter. Resorna har berikat oss mycket, säger Roger.
Musikaliskt har Roger även testat opera med tre föreställningar på Folkets hus (nuvarande Västerviks teater och konferens) i Västervik.
– Det var en operasångerska på musikskolan som gjorde en körversion av Carmen. Hon lade en lunta på mitt skrivbord och sa att “du ska vara Don Juan!”. Vi jobbade med det i ett och ett halvt år. Det var mycket att lära in. och väldigt spännande att sjunga mot en operasångerska. Men tyvärr kunde vi bara ha tre föreställningar, det blev för kostsamt med ljus och ljud.
