– Det tyckte jag var väldigt roligt. Jag kan ju känna mig nöjd över det jag gör utan att få något guldmärke för det men det är klart det känns bra att det uppmärksammas, säger Kisaledaren när vi träffar henne utanför scoutgården på Fimongatan i Kisa, en byggnad hon känner till utan och innan.
Med den blåa skjortan på, dekorerad med den nyligen mottagna hedersutmärkelsen, tänker Karin Löfving tillbaka på ett 55 år långt engagemang inom scoutrörelsen. Allting började när hon var åtta år gammal, då i Västergötland där hon växte upp. Två år senare flyttade familjen till Kisa och som nya på orten var de snabba med att leta upp scoutkåren.
– När jag har flyttat på mig i olika sammanhang, varit ny någonstans, har jag alltid märkt att man kan leta reda på scouter, för där är man alltid välkommen. Det är en plats där vuxna träffar andra vuxna och barn träffar andra barn. Det är lite det som är tjusningen med scoutrörelsen, säger Löfving och fortsätter:
– Som liten fick jag lära mig nya saker och känna att jag dög. Det handlar liksom inte om prestationer utan alla scouter gör det de kan och får beröm för det. Man växer hela tiden och får ta större och större ansvar.
I över 25 år har hon varit ledare hos Kisa scoutkår, haft ansvar för flera olika åldersgrupper och sett föreningen växa och utvecklas. I dag är hon ledare för de äldsta scouterna, gruppen som kallas Dackarna, Löfving menar att scoutrörelsen återigen är på uppgång.
– För några år sedan hade vi svårt att rekrytera ledare, men nu tycker jag verkligen att det har svängt. Scouterna är en aktiv rörelse som följer med i tiden och i dag handlar det mycket mer om ett samhällsengagemang än när jag började. Vi försöker få med de yngre scouterna tidigt, både vad gäller miljön och vår demokrati, berättar Löfving.
Kisakåren har i dagsläget fyra aktiva åldersgrupper och omkring 100 medlemmar. Trots att Karin Löfving är en föreningsmänniska, och har varit scoutledare i Kisa i över 25 år, har hon inga tankar på att trappa ner.
– Jag kommer nog att vara scout tills de bär ut mig. Jag kan inte tänka mig att det kommer en dag då jag känner mig less på det här, utan jag kommer att fortsätta så länga jag orkar helt enkelt, och det hoppas jag är många år till, avslutar Löfving.
