Vet inte vad som förlorats på vägen

Jakob Karlsson är klar för en fortsättning i Vimmerby.

Jakob Karlsson är klar för en fortsättning i Vimmerby.

Foto: Roelof Stroetinga

Krönika2019-04-04 07:30

Rutinerade spelare drivna av stort klubbhjärta med pumpande passion (oj, vad det lät högtravande...) är en bristvara i många klubbar idag

Jakob Karlsson verkar vara en sån.

Jag vet inte exakt hur han är i omklädningsrummet, om han har förmågan att ryta i när det behövs om spelare inte uppfyller de krav som ställs. Troligtvis är det så. Jag kan inte tänka mig annat.

Ni vet det där uttjatade uttrycket ”det var bättre förr”. Det kan låta mossigt och gammalmodigt – men ibland stämmer det till punkt och pricka.

Jag har verkat inom idrotten i många år, i olika roller. Det jag kan konstatera – eller om det nu bara är flummigt romantiserande – om hur det var förr, så fanns det betydligt fler spelare med pondus och jäklar-anamma än vad som är fallet nu.

Kort och gott: ”Papporna” i lagen är ett utdöende släkte. De där som skjuter fram bröstet, tar en smäll, ger en smäll, som högröda i ansiktet med en aldrig sinande mentalitet att nu-jävlar-ska-vi-vinna-till-varje-pris, manar på sina lagkamrater. På träning. I matcher.

Jag vet inte vad som förlorats på vägen. För något har uppenbarligen hänt.

Tittar jag till traktens fotbollslag är det bara ett fåtal som jag kan peka på som har den här karisman. Glöden. Det är en egenskap som jag tycker är väldigt underskattad. Ledarna. De naturliga ledarna. Sedan ska det vara rätt typ av ledare också. De som ger en liten dos av rättmätig kritik, men som framför allt utstrålar och ger positiv energi.

De som bara skäller och gormar (finns det förresten några såna kvar...?) är lika bra att de håller tyst.

När vi är inne på tråden, prata, kommunicera. Det är samma sak där. Det är alldeles för TYST i dagens lag om jag nu generaliserar en aning. Det är min bild i alla fall. Visst, vissa visar med sitt spel att de vill någonting, att de vill bidra till laget, att de vill vinna. Men jag saknar verkligen tugget, surret, i de flesta lag idag. Det måste få höras också att man vill någonting på fotbollsplanen, på isen, på innebandygolvet eller vad det nu handlar om för idrott. Också det är en underskattad egenskap. Hur gör jag som individ för att höja min omgivning? Hur får jag mina lagkamrater att bli bättre? Det är en väsentlig fråga i lagidrotter. Jag har delvis svaret, tror jag: bli bättre på att kommunicera. Prata mer. Det innebär verkligen inte med automatik att det ska gapas högljutt, inte alls. Det kan räcka med att styra och hjälpa medspelarna man har runt omkring sig på ett enkelt, ibland lågmält sätt. Vi är alla olika.

Så där. Hur ser det ut i era lag förresten? Finns det några självklara ledare?

VH har i alla fall en. Jakob Karlsson. Han är glädjande nog nu klar för ännu en säsong.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!