Earth Hour närmar sig och över jorden förbereder sig människor för ett timslångt mörker. Företag, myndigheter, organisationer och enskilda vill delta i det som vuxit till världens största miljömanifestation. Inom Linköpings stift uppmärksammas Earth Hour i allt från katedral till små landsbygdskyrkor, ofta i samarbete med till exempel kommunen eller föreningar på orten.
I en av Linköpings stifts äldre kyrkor, i Östra Skrukeby mellan Linköping och Norrköping blir det helt elfritt. Marschaller lyser vägen fram till kyrkporten. Klockringningen görs manuellt och den elfläkt som normalt pumpar luft i orgeln, ersätts av en medhjälpare som på traditionellt sätt trampar instrumentets stora, tunga bälgar.
”Det är bara symbolhandlingar” kanske någon invänder. Men symbolhandlingar är viktiga. De syftar och leder till en fördjupad diskussion, och de skapar gemenskap. När vi på lördagskvällen släcker lamporna vet vi att vi är många som bryr oss. Så förstår vi också vår kristna tro. Människa och natur hör hemma i ett större sammanhang där vår närvaro är meningsfull. Därför är det också meningsfullt att agera, och agera tillsammans. Vi har till och med en skyldighet att göra det vi kan.
Rapporteringen om klimatförändringar kan göra oss missmodiga. Det är lätt att tänka ”jag gör inte tillräckligt för miljön”. Men innebär min känsla av otillräcklighet, att jag lika gärna kan avstå från att handla i rätt riktning?
Nej. Precis som den barmhärtige samariern gjorde vad han kunde för att rädda en rånad och halvdöd man som låg vid vägen har också var och en av oss ansvar för att göra vad vi kan, även om handlingarna kan tyckas obetydliga. Det vi gör påverkar, vi har stora möjligheter att förändra. Ett förskolebarn, till exempel, som får vegetarisk mat en dag i veckan och får höra att det är för att värna klimatet kommer säkert att fråga hemma: ”hur äter vi för att hjälpa klimatet?”. Kanske barnets föräldrar börjar laga mer vegetariskt hemma, byter till närproducerat kött – och låter köttet serveras bara vid särskilda tillfällen, kanske tar initiativ till ett klimatsmart matlag på jobbet. Verkligheten förskjuts lite, vi tänker till.
Vi hjälps åt att skapa en hållbar värld, och det hör ihop med hållbara relationer. Meningen ligger alltså inte bara i sopsorteringen utan i att den är en handling som delas av många fler, som får oss att se att vi hör hemma i ett mycket större sammanhang som omfattar hela den goda världen.
Små handlingar ska inte underskattas. Sortera plasten, ta cykel istället för bil ibland, äta köttfria måltider lite oftare… beteenden som minskar min individuella klimatpåverkan. Även om de bara påverkar en liten del av den totala utsläppsvolymen fungerar de som viktiga inspirationskällor till tankeförskjutning också i större sammanhang. De får oss helt enkelt att tänka efter. Något nytt tar plats i mitt och andras medvetande. Från att inte ha reflekterat över källsortering börjar det kännas orimligt att slänga plastförpackningar i hushållssoporna. När nya, klimatsmarta, beteenden normaliseras skapas förutsättningar för en ny politik, en politik som tar miljöhotet på allvar.
Där är vi ännu inte. Trots människors klimatoro är det ganska tyst från politiker, till exempel i höstens svenska valdebatt. Men politiker och företag över hela världen måste agera kraftfullare för att nödvändiga systemomställningar ska kunna genomföras. Ledarskap ska inte underskattas, men ledarskapets perspektiv påverkas av de många människornas små impulser och påminnelser. Vår små handlingar påverkar vår gemensamma framtid.
Vi alla viktiga pusselbitar i den goda framtiden. Genom vardagens små handlingar, genom symboler – även de som innebär att ge ljud åt en kyrkorgel under Earth Hour lördag 30 mars.
