– Det känns bra. Tror jag. Det känns som att jag börjar växa i min ålder. Jag har alltid varit tant, skrattar Julia.
Hon växte upp i Hjorted, med sin mamma och två systrar. Här har hon gått i skolan och här bor hennes mamma fortfarande. Ofta träffas de hela familjen och umgås.
– Pappa dog när jag var liten, så vi är ganska sammansvetsade. Det har nog gjort att vi kommit ännu närmre varandra. Det var ju vi mot världen.
Från början hade Julia riktat in sig på att jobba inom vården, hon hade jobbat inom både äldreomsorgen och psykiatrin, utbildat sig till undersköterska och var så småningom inne på sluttampen på sig sjuksköterskeutbildning. Så sa det stopp.
– Jag fick en livskris. Jag hoppade av utbildningen på Karolinska institutet i Stockholm och flyttade hem till Västervik. Sen jobbade jag ihop pengar och drog till Spanien.
Här fick hon äntligen ett andrum för att bearbeta det som varit, framförallt då pappans död och hur det påverkat henne, och för att fundera över vad hon egentligen ville göra i framtiden. Julia kom fram till att hon ville göra något helt annat. När hon kom hem sökte hon sig i stället till Bibliotekshögskolan i Borås.
Under tiden i Västervik, innan hon dragit vidare till Spanien, hade hon också stött på en gammal bekantskap.
– Patrik och jag gick i skolan ihop i Hjorted när vi var små. Nu har vi varit tillsammans sen 2002 och vi gifte oss 2013.
Tillsammans har de nu två barn, två pojkar på 9 och 11 år. För Julia är familjen viktig och hon tillbringar så mycket tid hon kan med dem.
– Vi är ute mycket i naturen, gör upp eld och gör granbarrste och letar efter nån bunker. Barnen har knivar och täljer. Sånt gillar vi.
Fritiden har det förstås blivit mindre av sedan hon tog jobbet som bibliotekschef, men hon gillar ändå arbetet.
– Jag har fått höra av andra tidigare att jag nog skulle passa som chef, men medan barnen var små ville jag inte ha det ansvaret. Nu börjar allt falla på plats och jag trivs bra.
Det har förstås inneburit en hel del utmaningar. Dels har hon ju arbetat som bibliotekarie i kommunen sedan 2013, och att kliva upp i sin egen arbetsgrupp kan vara svårt och dels har hon aldrig jobbat som chef förut.
– Men det har fungerat bra. Jag har haft bra stöttning både från arbetskamraterna och från kulturenheten där biblioteket ingår. Dessutom träffar jag de andra bibliotekscheferna i länet och de här nätverken har varit jättebra.
Som bibliotekarie i Västervik har hon arbetat mycket med IT och systemutveckling och det är mycket där hon ser att bibliotekens framtid ligger.
– Bibliotekets roll i vårt samhälle förändras. Vi har vår läsfrämjande del, men mycket kretsar också kring digitalisering och vi måste se till att inga grupper i samhället hamnar utanför, de som inte har tillgång till, eller nås av det digitala. Här blir biblioteket en allt viktigare mötesplats.
– I dagarna kommer också en nationellt samordnande biblioteksstrategi och det ska bli mycket spännande att se vad den innebär.
Klivet upp som chef har också gjort att Julia kommit längre från biblioteksgolvet och hon kan sakna de möten med människor som jobbet som bibliotekarie innebar.
– Ibland får jag gå ut och ta en sväng i biblioteket för att få lite omväxling, skrattar hon.
Läser gör hon i alla fall fortfarande och just nu är det ”En apa i Rågsved” av Anna Suvanna Davidsson.
– Jag har följt henne i sociala medier i flera år. Boken handlar om en separation och skilsmässa, om en kvinna som tappat bort sig själv under småbarnsåren. Boken finns på biblioteket...när...hrrm...jag har lämnat tillbaka den.
Hon lyssnar också en del på ljudböcker och berättar att under småbarnsåren var ljudböckerna ett andningshål.
– Jag har just börjat lyssna på ”Skärmhjärnan” av Anders Hansen. Den handlar om den psykiska ohälsa som finns i dag som kan härledas till det stora informationstrycket som finns, ett ämne som jag tycker är jättespännande.
Men den stora frågan efter intervjun är... Hur smakar egentligen granbarrste?– Ja, det är lite syrligt liksom. Man kan göra tallbarrste också.
