LÄS MER: Buss med ungdomar i olycka i Härjedalen
Det har snart gått en vecka sedan olyckan när vi träffas i Adrian Södergrens lägenhet i Västervik. Han bjuder på kaffe och berättar om vad som hände den där söndagen i början av mars. Han och kompisarna Lukas Henriksson, Alvar Ljungberg, Ellinor Nyberg, Ellen Jonsson och Ludvig Edström var på väg hem i bil från en skidresa till Funäsdalen. De hade åtta timmars körning kvar när Adrian, som körde bilen, såg något ovanligt.
– Vi hade faktiskt kört fel och körde en omväg när vi mötte en buss som låg i diket i det mötande körfältet. Olyckan var "färsk", vi kom inte lång tid efter att bussen vält.
Adrian hann inte tänka särskilt mycket, berättar han. Han stannade bilen och började springa mot bussen som låg på sidan i snön.
– Det gick på instinkt, tror jag. Jag minns att jag såg chauffören stå inne i bussen vid framrutan, hans ögon bara stirrade mot mig och han var helt blek i ansiktet.
– Det var då som adrenalinet slog till, pulsen drog igång rejält och minnena är lite suddiga efter det.
Enligt artiklar från bland annat SVT om olyckan hade bussen kört ner i diket i det snöiga vädret och lagt sig på sidan. Över 60 personer färdades i bussen, de allra flesta danska gymnasieungdomar på väg till fjällen. Med sig hade de lärare, en del föräldrar och också yngre syskon.
– Jag minns att många skrek och att jag såg att det läckte massa vätska från bussen. Men jag tänkte inte mer på det, jag försökte klättra upp för att komma åt dörren.
Han försökte först via ett hjul men det rullade runt och gick inte att komma upp från. Adrian klättrade på undersidan av bussen tills han kom upp till dörren. Därifrån tog han sig in medan hans kamrater också skyndade till platsen.
– Jag skrek och frågade om alla var okej. Vi visste ju inte vad som väntade, jag tänkte att det nog kunde vara många skadade och jag fick lite panikkänslor. Men kroppen fortsatte fast huvudet tvekade, det gick på..."feeling".
Inne i bussen var många skärrade, små barn skrek och vuxna grät högt. Andra skrek rakt ut.
– Jag såg att folk låg på varandra i hög, alla hade ramlat ned på varandra. Jag tänkte att vi måste få ut alla.
Han tog en röd nödhammare.
– Jag slog och sparkade på framrutan men det var omöjligt. Jag sparkade sönder skorna.
Nu hade fler hjälpare anlänt till platsen.
– Vi började att lyfta ut alla. En kille drog ut folk genom en taklucka, och jag stod vid dörren jag klättrat in igenom. En kvinna skakade så mycket att det var svårt att få tag i henne när vi lyfte ut henne.
På marken väntade kompisarna som tog emot evakuerade och började trösta och försöka lugna de chockade passagerarna.
– Jag var absolut inte ensam i det här, det måste du skriva, de gjorde lika mycket som jag och de gjorde det otroligt bra. Jag är stolt över mina vänner.
När räddningstjänsten anlände var sex personer kvar i bussen.
– Andra började att skjutsa dem till en värmestuga lite längre bort.
När det lugnat sig kom en kvinna fram till Adrian.
– Hon kramade mig länge. Sedan tackade räddningstjänsten för hjälpen, de sa att vi skött oss bra. Sen började vi köra hem.
I dag tänker Adrian inte så mycket på det hela, fast minnesfragment gör sig påminda ibland.
– Jag är glad över att jag vet hur jag kommer att reagera i en sådan situation, det vet man inte innan. Ingen blev allvarligt skadad som jag förstår det. Det känns bra att vi alla kunde hjälpa till.
