Vi rullar igenom grindarna med det väldiga Adelsnäs framför oss – Östergötlands eget Downton Abbey placerat på en halvö vid Bysjön.
Det är här Gustaf Adelswärd verkar, tionde generationens innehavare av familjegendomen i familjen Adelswärd.
Johan Adelswärd tog hit familjen i mitten på 1700-talet då han ingick i en grupp affärs- och handelsmän som satsade på kopparproduktion i Mormorsgruvan och Bersbo. Satsningen blev framgångsrik och när Johan 1782 köpte ut sina delägare blev det starten för familjeföretaget Adelswärd.
När Theodor Adelswärd tog över företaget runt förra sekelskiftet, efter att kopparproduktionen minskat kraftigt i slutet av 1800-talet, bestämde han sig för att omvandla företaget till ett skogs- och lantbruk.
Idag äger Baroniet 22 000 hektar mark, motsvarande drygt en fjärdedel av hela Åtvidabergs kommun, och sedan 2005 är det Gustaf Adelswärd som driver och äger verksamheten.
Gustaf möter oss innanför grindarna i det som tidigare var Adelsnäs garage men som nu renoverats till fina kontorslokaler.
Efter en kort rundtur slår vi oss ned med varsin kopp kaffe.
Vi måste börja med titeln – vad innebär baron?
– Johan Adelswärd fick 1760 titeln krigsråd och upphöjdes till friherre 1770. Så småningom blev han ensam intressent i det bolag (Åtvidabergs Kopparverk) som bildades för egendomarnas inköp och skötsel. När han blev äldre omvandlade han detta bolag till ett fideikommiss, som under namnet Baroniet Adelswärd erhöll kunglig stadfästelse 1783 av Gustav III med rätten att bära titeln baron som innehavare av fideikommisset.
Är det någon som kallar dig baron?
– Formellt bär jag titeln friherre, som i dagligt tilltal är baron. Men det är ingen som kallar mig det, Gustaf fungerar bäst.
Var det självklart för dig och din pappa att du skulle ta över 2005?
– Då, 2005 var det ganska självklart eftersom jag både utbildat mig till skogsingenjör och arbetat som vd på Baroniet sedan 1998. Men fram till beslutet var det en tioårsperiod med familjediskussioner och utbildning innan det kunde tas. Jag har två yngre bröder och vi hade alla tre mycket möjligheter att följa vad pappa gjorde. Jag var mest med, vilket nog hade en traditionell bakgrund, att pappa ville ha mig med för att han okritiskt såg mig som sin efterträdare. Det var självklart för honom för så hade det alltid gjorts. Det hade jag i den åldern ingenting emot. Mina bröder var mer urbant intresserade och beslutade sig tidigt att flytta till Stockholm. Så allt föll sig naturligt. När vi mötte medarbetare och arrendatorer så la de handen på min axel och sa ”så det är du som ska ta över”.
– Men det har funnits tidpunkter i mitt liv där jag har undrat vad det hade blivit om jag till exempel åkt till Schweiz och gått hotell- och restaurangskola som jag hade lust med. Vad hade hänt då? Det handlar inte om ånger utan mer reflektioner.
Baroniet Adelswärd var länge ett fideikommiss, det vill säga det kunde inte säljas eller testamenteras bort utan bara föras vidare till äldste sonen i nästa generation.
När fideikommisset avskaffades 1964 blev företaget ett fideikommissaktiebolag vilket innebär att det i stort sett är som ett vanligt aktiebolag som ärvs så som vanliga familjebolag gör.
– Fideikommiss var ett orättvist system. Om andra familjeföretag med stora värden kan slussas vidare och överleva generationsskiften så kan ett sånt här bolag klara av det. Och det har ju vi bevisat med vårt senaste generationsskifte och arvsskifte.
Så hur gör ni i stället?
– Jag och Malin är igång och diskuterar med våra två barn hur vi ska göra, vem som ska göra vad. Ebba är 23 i år och Wilhelm 21. Det gäller att förbereda dem på att vilja ta över, förstå vad vi håller på med och vad man inte kan göra.
Så hur verkar det, kommer barnen att vilja engagera sig i företaget?
– Vi har familjeråd en gång i halvåret där vi diskuterar företagen. Då rapporterar jag vad som händer, vad vi har för frågor och problem just nu. Så berättar de vad de gör och tänker. Helt enkelt ett strukturerat samtal i stället för att automatiskt lita på att barnen vet vad deras föräldrar gör. För så är det inte. Jag tror att det är bästa sättet att få en syskonskara att hålla sams. Det är förödande om man misslyckas med det.
När kaffet är urdrucket går vi över till Jonas Nilssons kontor. Han är vd för Baroniet och därmed Gustafs närmaste medarbetare. Tillsammans har de överblick över Baroniets fyra affärsområden: skogsbruk, lantbruk, fastighetsförvaltning och jakt och fiske. Ett femte område, hotellrörelsen runt golfklubben, är under uppbyggnad.
– Vi genomgår ett väldigt stort skifte i vår verksamhet och det hade jag aldrig vågat göra om jag inte haft en kollega och vän som Jonas vid min sida, säger Gustaf. Vi är väldigt olika. Jag pratar mycket, är mer intuitiv, medan Jonas är klokare. Det skapar bra lösningar som vi bidragit med båda två.
Jonas Nilsson har jobbat i företaget sedan 2001, till en början som ekonomichef i sågverksbolaget.
– Mitt huvuduppdrag är att driva Baroniet Adelswärd, jobba med egendomen, göra den effektiv, intressant och till en bra arbetsplats för våra anställda, säger han och fortsätter:
– Det har varit högkonjunktur inom skogsbranschen ett antal år nu med ett stort flöde av virke, bortsett från i somras då det var ett uppehåll på två månader på grund av brandrisken.
Gustaf fyller i:
– Skogsbruket är ryggraden i vår verksamhet så den viktigaste affären för oss är virket. Utan det skulle inte det här gå. Så det är oerhört viktigt att skogen sköts professionellt. Skogsinnehav handlar inte bara om hektar utan också om bonitet och avkastning. Det vill säga hur effektiv marken är att producera virke.
Jonas, som är styrelseledamot i Gröna arbetsgivares sydliga skogssektion, menar att urbaniseringen är en avgörande fråga för alla verksamheter på landsbygden.
– Vem ska jobba på landsbygden i framtiden? undrar han. Det är en berättigad fråga både för jord- och lantbruk, att hitta personal som vill jobba i våra företag.
Urbaniseringen visar sig också i Baroniets fastighetsuthyrning, där de hyr ut ett 30-tal permanentboenden och ett 70-tal fritidsboenden.
– Det blir allt svårare att hyra ut den lilla röda stugan, säger Jonas. Vi svenskar vill inte semestra i en liten stuga med dass och kallvatten. Vi vill ha full bekvämlighet med wifi, golvvärme och kaklade badrum. Ska man acceptera en liten röd stuga så måste den åtminstone ha sjöutsikt och öppen eldstad. Därför har vi har under en tioårsperiod avvecklat ganska många stugor. Rivit, sålt och ställt i viloläge.
Kommenterar åtvidabergarna nånsin hur ni sköter er mark?
– Ibland, men mer positiva än negativa. Det är klart att folk inte alltid gillar när vi avverkar deras favoritsvampskog. Men träffar man dem och förklarar att skog behöver avverkas när den är mogen så förstår de flesta det. När vi höll samråd för avverkning av tio hektar vid Åtvidabergs elljusspår för två år sedan så fick vi dagens ros i Corren. Det var roligt, tycker Jonas.
När det gäller reaktioner från kommuninvånarna är det en händelse som sticker ut, enligt Gustaf.
– Det bästa vi gjort är tydligen att köpa Villan. Vi har alla i familjen mött många som uppskattar att vi tar över den.
Tanken är att Villan, som precis som Adelsnäs byggdes av Gustafs farfars far Theodor Adelswärd, ska bli en del i den nya hotellrörelsen runt golfklubben.
Theodor var den som flyttade Trädgårdshotellet över Bysjön, från Adelsnäs, och hans son, Gustafs farfar, Eric byggde sedan golfbanan. Detta arv för Gustaf nu vidare när han bygger en ny hotelldel intill Trädgårdshotellet och golfbanan.
– För några år sen kände Malin och jag att Trädgårdshotellet och golfbanan gick åt fel håll. Det andades inte utveckling, mer avveckling. Det var konsekvenser av beslut jag själv hade tagit och andras beslut. Så vi köpte driftbolagen från golfbanan och hotellet och slog ihop det i ett bolag. Och så tog vi beslutet att investera för att utveckla hotellet. Vi har flyttat ut allt boende ur huvudbyggnaden och bygger en ny huskropp som kommer innehålla 22 rum och wellness- och konferensavdelning.
Det låter som en golf resort.
– Det är inte en golf resort. Det kommer bli destination för sport, fritid och hälsa, säger Gustaf. Det unika för det här hotellet är ju att det har tillgång till 22 000 hektar mark och vatten.
Vi avslutar med en kortare rundtur inne på Adelsnäs. Gustaf skrattar generat när vi börjar prata om de 83 rummen och de 4 500 kvadratmeterna.
Känns det besvärande att äga ett så stort hus?
– Nej, inte så. Vi bor i en liten del av det, så det känns som en våning i stan. Men det blir ju lite komiskt att två personer bor på 4 500 kvadrat.
Varför byggde Theodor så stort?
– Jag tror att han dels ville bygga ett monument över sig själv, dels var han extremt intresserad av arkitektur och god vän med dåtidens stora arkitekter. Bland andra Isak Gustaf Clason som ritat huset.
Gustaf visar bland annat biblioteket, husets största rum, innan vi åker vidare till Villan.
Du sa att ni möter mycket uppskattning för återköpet av Villan – varför har åtvidabergarna så starka känslor för det här huset?
– Jag tror att det var viktigt för åtvidabergarna att ägarna till de centrala arbetsgivarna bodde och syntes mitt i byn. Först min farfars far som drev Åtvidabergs industrier, sedan familjen Ericsson som drev Facit. Ericssons hade dessutom ett väldigt öppet hus så många har varit inne i huset.
Villan var också under närmare 30 år folkhögskola där många fick vidareutbildning och omskolning efter nedläggningen av Facits Örsättersfabrik 1972.
I Villans uppehållsrum ser vi den intarsia som Elof Ericsson 1937 fick på sin 50-årsdag, ett träkonstverk som täcker in mycket av Åtvidabergs historia med bland annat fotbollen, gruvan och skogen.
I 250 år har Adelswärds haft stor del i bygdens utveckling.
Med den nya hotellanläggningen och det tillhörande aktiviteterna bryter familjen ny mark för kommande generationer.
– Åtvidaberg är så vackert med så många intressanta miljöer, faktiskt en av Sveriges sjörikaste kommuner. Det ska vi få människor att upptäcka, säger Gustaf Adelswärd.
christer.kustvik@ostmedia.se
