Han och hustrun Lena, minns mycket väl fredagen den 12 februari 1999.
– De anställda på startbatteriavdelningen, VB Autobatteri, hade varslats i oktober och nu var det vår tur att kallas till personalhuset, berättar Lena Hasting, som då var chef över orderkontoret och planeringsavdelningen.
Minns du din allra första tanke?– Jag minns att jag inte tog in det riktigt. Jag kunde inte förstå det, så var det nog för många. Inte förrän senare på kvällen kom tankarna "vem vill ha ett fruntimmer på 40 år, som bara kan batterier", säger hon och skrattar till vid minnet.
Sedan följde en tuff period för både henne och Leif. Som personalansvariga var det deras uppgift att se till att alla signerade sin uppsägning.
– Det minns jag som väldigt tufft, då kom det många känslor, säger Lena Hasting och plockar fram ett papper som visar att hon skrev under sin uppsägning den 19 mars 1999.
Lena Hasting fick snabbt annat jobb på Vimmerby kommun och slapp vara med om den mest deprimerade tiden, när fabriken skulle avvecklas. Leif Hasting däremot, han var kvar till de sista, tills dörren låstes en sista gång. Någon skulle ju göra det.
Bland annat hade han hand om paketering och utlastning, när allt skickades till nya fabriken i Polen. Särskilt minns han alla arbetskläder som var märkta – med kollegornas namn.
– Hur det än var, livet gick vidare. Det var det tvunget att göra, säger Lena Hasting med allvar i rösten.
– De yngre såg det kanske som en chans att göra något annat, men de äldre, med ansvar för en familj, för dem var framtiden väldigt orolig. Många hade det ju som Leif och jag, att båda var anställda på samma företag, och i vissa fall kanske även nästa generation jobbade på batterifabriken.