När vi besöker familjen Kumlin-Borgstrand norr om Edsbruk faller snön. En slingrande vinterväg från Skedshult leder fram till gården Degersnäs. Här bor fyra generationer varav det yngsta barnet är endast en vecka gammal. Edvin är nummer sex i sin syskonskara. Hans fem syskon, Alfred, 10 år, Elsa, 8 år, Märta, 6 år, Sigrid, 4 år, och Olle, 2 år, föddes alla på Västerviks sjukhus. Edvin, däremot, bestämde sig för att födas hemma.
Mamma Angelica Kumlin, 33 år, stod och vek tvätt och 45 minuter senare var han född. Det fanns inte tid att vare sig åka de sex milen till Västervik eller för ambulansen att hinna fram.
Graviditeten hade gått bra och när det var två dagar kvar till beräknad födsel hade Angelica vaknat tidigt på morgonen.
– Det kändes lite men jag hade inte ont eller några av de andra tecknen som vid tidigare födslar. När det var dags för Patrik att åka till jobbet sa jag att det var lugnt och att han kunde åka. Jag skickade sms till mamma, som bor här intill, att även hon kunde åka till sitt jobb.
Men Marie Kumlin, som alltså är både mamma och mormor, kände på sig att något var i görningen.
– Jag tvekade, bokade av mina uppdrag den dagen och förberedde mig på en dag hemma.
Vid halv tio ringde Angelica till sin mamma, hon kände att hon hade lite ont, inte värkar i den rätta bemärkelsen, men hon tänkte att det kunde vara bra att vila och att Marie kunde ta hand om de tre barnen som var hemma.
– Mamma kom ner till oss. Jag hade precis tömt torktumlaren och stod och vek tvätt. När jag kände ett tryck nedåt.
Angelica gick in på toaletten.
– Jag hade fortfarande inga värkar, men något var på gång. Jag ringde Patrik och bad att han skulle komma hem. Då var klockan tio i tio.
Patrik, som heter Borgstrand i efternamn, arbetar som rörmokare i Gamleby, 3,5 mil från gården.
– Av någon anledning tog jag det lite lugnt och körde förbi kiosken och köpte snus innan jag åkte hemåt.
Under tiden var Angelica kvar på toaletten, Marie hade hand om barnen och kokade kaffe. När Patrik steg in genom dörren strax före halv elva frågade han om det var dags att åka till BB.
– I samma stund gick vattnet och jag ropade att han skulle ringa ambulansen.
Marie stöttade Angelica, som nu stod upp efter att ha suttit på toaletten.
– Jag försökte hålla emot men jag sa till mamma att "Jag tror han kommer ut nu. Du måste ta emot".
Marie berättar vidare att hon tog emot barnet som gled fram utan problem.
– Det gick så snabbt och vi handlade på ren instinkt. Jag minns att det första jag sa var "Han är alldeles svarthårig". Vi hann inte tänka så mycket eller stimma upp oss.
Marie hämtade kuddar och filtar så att Angelica kunde lägga sig på golvet med babyn på magen. De tre syskonen flockades runt dem.
– Det hela kändes väldigt naturligt och barnen var nyfikna och glada. De hade ju väntat länge på sin lillebror. De ville hälsa välkommen, känna och titta, säger Marie.
Patrik var i kontakt med ambulansen som gav direktiv. Eftersom han redan varit med om fem förlossningar hade han en viss vana.
– De sa att navelsträngen inte fick vara sträckt, de frågade om barnets färg och allmäntillstånd. Han skrek, andades fint och tittade upp. Jag kände mig ganska lugn eftersom han betedde sig som de andra barnen gjort när de föddes.
Några minuter före elva kom ambulansen från Gamleby.
– Det var två helt underbara kvinnliga ambulansjuksköterskor. De ordnade med navelsträngen och Patrik klippte, säger Angelica.
När ambulansen skjutsat nyfött barn och mamma till BB i Västervik blev det lite uppståndelse.
– Det var mycket ovanligt att allt liksom var färdigt och klart, sa de. Det som återstod var mätning och vägning, och så gofikat förstås. Jag mådde bra, men vi stannade kvar till dagen efter eftersom det ska vara rutinmässig läkarundersökning efter 24 timmar, säger Angelica.
Patrik, Angelica och Marie är överens om att det hela var på något sätt odramatiskt trots att det var en så stor och fantastisk upplevelse.
– Det kändes lugnt att föda hemma, men så har också mina tidigare förlossningar varit okomplicerade. Fast jag skulle inte välja att föda hemma, sjukvården är en trygghet.
Lille Edvins födsel kommer nog att vara ett samtalsämne lång tid framöver på gården Degersnäs och säkerligen kommer händelsen att berättas i generationer.
