Martin Kylhammar presenterar nu en helt ny bild av Heidenstams och Kate Bangs liv ihop, i boken ”Ett hemligt liv”. Han har gått igenom tusentals brev och dokument.
– Jag vet mer om dem än vad de själva visste, säger han självsäkert och med nyfiket glimrande blick.
Han beskriver boken som en berättelse, fjättrad av fakta. Han visar också sin respekt för forskningen och dem han vänder ut och in på. Nu väntar Kylhammar på den besynnerliga dröm som återkommer varje gång han har färdigställt ett projekt:
– Jag sitter i en låst tågkupé tillsammans med mina huvudpersoner och tvingas försvara mina resultat. Men jag vet att det blir ett bra samtal. Jag har klätt av dem så många masker som de har tvingats bära genom alla år.
Nerven i nya boken är en gammal vinlåda importerad till Övralid från de franska vindistrikten. Den låg på en vind som tillhör släkten Bang, i Danmark. Här finns Kate Bangs okända dagböcker och brevväxlingen med bland annat Heidenstam och deras nära vän prins Eugen.
– Det är ju en historikers dröm! En bortglömd trälåda, full av personliga minnen. Den har tagit mig vidare till olika slott, arkiv och herresäten. Den har gjort att jag har kunnat följa deras liv genom flera andra brevväxlingar. Men det finns många fallgropar, inte minst att Kate Bang och Heidenstam censurerade sig själva.
Vad tog de bort?
– Erotik, och det som kan upplevas som för avslöjande. Lådan skavde hos Kate Bang genom hela livet och i sina dagböcker funderar hon på att bränna alltihop.
Verner von Heidenstam och Kate Bang levde i de högsta samhällsskikten i Sverige och Danmark. De var båda skilda, Kate Bang var 33 år yngre än Heidenstam när de träffades 1916, samma år som han tilldelades Nobelpriset. De blev passionerat förälskade och gjorde otaliga romantiska reseäventyr tillsammans genom Sverige och Europa. Kärleken var förbjuden, otraditionell och var bara känd i de innersta kretsarna. De hittade tillsammans en plats att bo på, Heidenstam köpte Övralid norr om Motala. De levde ogifta, luttrade av tidigare kraschade äktenskap, i 20 år. Sedan kommer en tid av strider, otrohet och uppbrott.
Efter Heidenstams död 1940 – mitt under brinnande världskrig – försökte starka krafter i den svenska kultureliten att radera Kate Bangs existens bredvid den svenska Nobelpristagaren i litteratur, den berömda ledamoten av Svenska akademien och nationalskalden.
– Den första tiden i Övralidsstiftelsen ville man odla myten om nationalskalden, Sverige-älskaren. En sådan kunde inte ha haft en relation med en dansk, mycket yngre kvinna som bedragit och skilt sig från sin make, säger Martin Kylhammar.
Urnan efter Heidenstams första hustru Emilia Uggla flyttades och begravdes med Heidenstam. Kate Bangs våning möblerades om till ”Emilia Ugglas rum”. Efter att Heidenstam under stor dramatik gjort slut med Kate Bang genomförde hennes fiender en kulturpolitisk kupp.
Kate Bangs namn försvann ur testamentet som skrevs om inte långt före Heidenstams död. Enligt Heidenstams sista vilja inrättades Övralidsstiftelsen som skulle bevara Övralid som ett museum. Martin Kylhammar pekar i sin bok ut Otto Frödin, en känd svensk arkeolog som var en vän till både Kate Bang och Heidenstam. Han blir sedan drivande de första åren i Övralidsstiftelsen.
– Man iscensatte och regisserade som i en teaterpjäs. Det skulle se bra ut att han vilade bredvid sin första fru. Och det restes en flaggstång för att hissa svenska flaggan på Övralid, något som Heidenstam avskydde, förklarar Kylhammar.
Därtill anlitades detektiver för att kartlägga och smutskasta Kate Bang, som ofta kallades för Heidenstams ”husföreståndarinna”, ”sekreterare” eller ”resesällskap”. Senare fick hon viss upprättelse, bland annat då hon satte ihop Heidenstams samlade verk och skrev en biografi med deras brevväxling som utgångspunkt. Möbleringen på Övralid återställdes. Men Kate Bang förblir lite som en skugga intill Heidenstam.
– Det var inte så de levde. De var moderna människor som intresserade sig för samhällsutvecklingen. De levde i tvåsamhet. Och Kate Bangs barn kom så ofta det var möjligt från Köpenhamn till Övralid och växte upp med en relation till Verner von Heidenstam.
Många tänker på Heidenstam som en konservativ svensk nationalromantiker, och till och med nazist. Det motbevisas av Kylhammars nya källor.
– Heidenstam läste aldrig nazistisk litteratur. Han deltog inte i några organisationer, han skrev aldrig något positivt om nazistisk ideologi. I stället var han förbannad på nazisterna som gjorde det svårt för judiska vetenskapsmän som Sigmund Freud och Albert Einstein. Han skapade till och med ett upprop för att hjälpa judiska vetenskapsmän på flykt från Tyskland.På Heidenstams kista lades en krans med en hälsning från den tyska nazistiska politikern Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdande. Kransen är beställd i Rudolf Hess namn. Bakom den låg en tysk litteraturagent i Sverige som rekryterats av nazisterna. Agentens uppdrag var att få nordiska författare att säga fördelaktiga saker om Tyskland. Han var ett dåtidens ”nättroll”, som utgav sig för att vara någon helt annan.
Det kanske tydligaste han fick ur Heidenstam var analysen att nazisterna hade befriat Tyskland från bolsjevismen, hotet från Sovjet.
– Man måste förstå det i sitt sammanhang, att dåtidens författare blir smickrade av den här litteraturagenten när han lovar att deras litteratur ska nå den breda marknaden i Tyskland.
I sin forskning har Kylhammar mejslat fram begrepp, som ”faktoider”.
– Det är försanthållna felaktigheter som till slut ”alla” använder. De smyger sig in i skolböckerna och du och jag kanske tar dem för sanning. Så är det med dagens ”fake news”, och så var det även förr.
Hur hanterar du det vetenskapligt?
– Jag talar om ”temporal egocentrism”, alltså den naturliga impulsen att tro att dåtidens människor hade tillgång till kunskap vi har i dag. Som forskare måste jag förhålla mig till historien i realtid och forska framlänges, med en enda fördel: Att jag vet facit. Men det går inte att utgå från det vi vet i dag, som att Hitler var en skitstövel.
I boken finns mängder av referenser till östgötska personligheter, herrgårdar och adelssläkter. Många kända svenskar passerade Övralid. Paret var ofta i Motala och Linköping. Tog en fika på Café Siesta i Linköping, och kikade på vännen Carl Milles berömda staty Folkungabrunnen.
Innehållet i den gamla trälådan har skickat forskaren Martin Kylhammar åt olika håll i Europa. Nu har han Bangfamiljens tillåtelse att donera innehållet till Linköpings stadsbiblioteks Övralidsarkiv.
– Om det känns tomt? Ja. Men också väldigt skönt att inte behöva ha den så nära. Tänk om jag hade spillt en kopp kaffe över den! skrattar han.
Notera: Allmänheten är inbjuden till det officiella överlämnandet av trälådan den 6 februari kl 18 i Linköpings stadsbibliotek.
