"Heligt förbannad"och "slut" är ord som kvinnan vi valt att kalla Maria använder under vår intervju. Hon har, som även andra röster vittnat till oss om de senaste dagarna, tröttnat på personalsituationen i äldreomsorgen.
– Riktigt illa blev det i höstas när två tjänster togs bort. Nu ska vi göra samma jobb på två färre tjänster. Det går inte, men ingen lyssnar.
Hon säger att förklaringen man fått är att det inte finns några pengar i budgeten.
Maria arbetar på ett kommunalt särskilt boende i ett team om sex personer, innan hösten var de åtta. Två tjänster har blivit servicetjänster som visserligen avlastar den ordinarie personalen eftersom de städar hos de boende. Ändå är det långt ifrån nog, säger Maria.
Tillsammans ska 12 ordinarie ha hand om 27 personer.
– Och då talar vi om multisjuka med stora vårdbehov. Många av dem måste vi vara två för att lyfta och hantera. Det går inte, det är många gånger som vi inte hinner med och lyfter själva. Det är farligt, för de gamla och för oss.
Varje dag noterar Maria så kallade avvikelser, det finns ett system för det, och varje måndag skriver hon ut dem och lämnar in.
– Det blir mellan fem och åtta i veckan, året om. Problemet är att jag inte alltid hinner med att skriva dem.
Avvikelserna kan också handla om uteblivna raster, felmedicinering och stress i arbetet.
Social tid med de boende är lågprioriterat, det hinns inte med, säger Maria.
Hon är inte ensam om att vittna om situationen. VT har fått flera samtal från olika håll om liknande upplevelser.
– Alla jag pratar med vittnar om samma sak, det håller på att braka ihop. De gamla blir lidande. Om någon är sjuk får vi vikarier utan rätt att hantera mediciner. Då blir det jag eller någon annan som får springa runt i hela huset och det blir fel mediciner till slut. Det är oundvikligt.
– Jag kan inte släppa det, det påverkar mitt familjeliv. Jag är ledsen när jag kommer hem.
Maria har jobbat över 30 år i vården.
– Jag är undersköterska, för många av oss är det ett kall. Det är inte det längre. Jag brukade le när jag gick till jobbet. Idag gråter mitt hjärta varje dag. Det kan låta larvigt men herregud, det går inte längre.
Maria hade tänkt att jobba till hon blev 65 år men snart tar hon ut pension, flera år innan det är dags.
– Jag kan inte vara kvar. Jag har dåligt samvete hela tiden, det går inte att leva så.
