Var kom alla babianer ifrån?

Svenskt debattklimat skrämmer mig. ”Tyck som jag gör eller må du brinna i helvetet”, typ. Hur fasen blev det så här?

Foto:

Carinas krönika2018-10-25 09:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hatet som väller fram mellan menings­motståndare i sociala medier gör mig bekymrad – men mest rädd.

Många kan inte argumentera anständigt. I stället har debatten blivit ett OS i att på så få tecken som möjligt leverera den mest dräpande elakheten.

Åtminstone när någon på minsta vis framför en åsikt som avviker från den gängse pk-normen eller proklamerade ”värdegrunden”.

Den besinningslösa ilskan för tankarna till en upprörd, gapande och vilt rusande babianflock.

Dagligen tar jag del av åsikter jag inte delar. I radio- och tv-sändningar, debattprogram, dagstidningar, bloggar, på Facebook, bland kolleger och vänner.

Ofta läser jag ledare och krönikörer som retar upp mig. Som irriterar, raljerar och provocerar.

Jag gillar det.

Hur stagnerad blir inte min världsbild om den aldrig får insyn i andras?

Hur ska jag kunna slipa mina argument om mina åsikter aldrig ifrågasätts och stöts mot andras?

Att så många människor anser sig ha rätt att diktera vad andra ska tycka leder till ett räddhågset samhällsklimat, urvattnade samhällsdebatter, fega politiker och tama krönikörer.

Istället för att lyssna, grunna, sakligt argumentera och kanske, kanske våga ompröva sin egen ståndpunkt en liten smula så ska det bankas ned, tystas, hånas, förlöjligas och blockeras. Tyck som jag gör – eller far åt helvete.

Så civiliserat, kära vänner!

Nä, det är väldigt tröttsamt, men mest skrämmande. För självklart gör de gapande primaterna, som så ofta jagar i flock, att människor tystnar. I längden orkar man inte ha dem dreglande i hasorna så fort man yppar en avvikande åsikt. Bättre att hålla käft, precis som de vill.

Den här flockjakten, där det kollektiva ursinnet leder till att inte en enda individ förmår tänka klart, liknar den typen av blockering i hjärnan som drabbar exempelvis en grävling som lyckas ta sig in i ett hönshus, fullt av bytesdjur på en begränsad yta.

Den dödar och dödar och dödar, likt en mördarmaskin. Besinningslöst. Inte för att ta med sig maten, eller ens för att äta den på plats. Utan för att den är blockerad. Det är värt att reflektera över nästa gång det startas ett massupprop av något slag.

Det finns ett litet ljus i debattmörkret. Han heter Navid Modiri, är bosatt i Malmö och verksam över hela landet. Han kallar sig samtalsaktivist. I poddserien ”Hur kan vi?” bjuder han in människor med vitt skilda åsikter, inte sällan kontroversiella, och så samtalar han med dem. Respektfullt. I lugn och ro. Alla får prata till punkt.

Navid är genuint intresserad av hur hans gäster resonerar och vem som helst kan föreslå vilka han ska bjuda in. Om du är det minsta intresserad av att vidga vyerna och höra åsikter som går på tvärs med dina egna, lyssna!

Det är iblandkul, ofta mänskligt och alltid berikande. Åsikter som stöts mot varandra, fördomar som blottläggs utan fördömande.

”Att som Stefan Löfven i en intervju i P1 påstå att han inte har några fördomar. Såna lögner funkar inte 2018”, menar Navid.

Jag läser hans senaste inbjudan på Facebook: ”Vill du lära dig prata med människor som inte tycker som du? Våga vara oense, vara i konflikt och lyssna på dem som inte tycker som du? Nu kör vi ”Samtal som gör skillnad” i Göteborg. Ta med dina meningsmotståndare och kom.”

Man önskar att babianflockarna ska göra allt för att tränga sig in. Men det är inte troligt.

Krönika

Carina Glenning