Snabbt växer gärdesgården fram när många hjälps åt.
Torpet Stockröjan ligger utmed Ydrefors vandrings- och cykelled. Här har Anders Sturkell tillbringat många somrar sedan åttiotalet.
– Min morfar startade ett sågverk i Ydrefors 1928. Torpet köpte han någon gång på 40-talet.
Han och sambon Helena Håkansson är nu i torpet så ofta de kan året runt, trots en resa på två och en halv timme från Västergötland där de bor. Nyligen samlades barnen med familjer för att tillsammans bygga en gärdesgård.
Helena Håkansson och Anders Sturkell äger Stockröjan och ska fortsätta arbetet med gärdesgården.
Under vintern hade de huggit undertryckt gran som vuxit långsamt.
– På några av dem satt ringarna så tätt så de gick inte att räkna. Cirka 70-80 år var dem, berättar Anders.
Och ju tätare desto längre hållbarhet.
– Det allra bästa är ju ene men vi har använt gran.
Till sin hjälp har de Andreas Adolfsson vars fru är systerdotter till Anders. Ja, hela deras familj hjälper till, även flickorna Sigrid och Lovis. Anders dotter Jessika med make Rasmus Frebran är på plats med sina döttrar Ella och Alba. Jessika visar sig vara en klippa på att spetsa till störarna. De ska sedan brännas och förkolnas i den änden som ska ner i jorden.
Nya störar läggs in mellan stödstolparna.
Grenarna kokas över eld så de blir böjbara.
Ändarna kolas så det inte finns något kvar som kan ruttna.
Det glada gänget har på ett dygn blivit ett gott team i gärdesgårdstillverkning. Jessika spetsar störar, Anna ser till att tunna grenar och granris med barr kvar i toppen svettas och kokas över elden så de blir mjuka. Därefter kan de knytas runt störarna för att fixera stolparna. Grenarna vrids medan de är mjuka och användes förr på otaliga sätt i det gamla bondesamhället till att binda ihop saker med. Idag är det vanligare med ståltråd och spännband.
Helena Håkansson, Anders Sturkell, Fredrik Sturkell, Rasmus Frebran, Ella Frebran Sturkell, Anna Sturkell och Andreas Adolfsson kan stolt konstatera att de tillsammans byggt en gärdesgård. Saknas på bilden gör Jessika Sturkell.
Här vässar Anders den änden som ska ner i marken.
– När jag var i tonåren bodde jag i Askeryd där det fanns en ganska aktiv hembygdsförening, berättar Anders. Där fanns det ett gäng äldre gubbar som hade gjort gärdesgårdar hela livet, jag lärde mig mycket av dem. För några år sedan gick jag en helgkurs och friskade upp minnet.
Vilka är de största svårigheten för att få en gärdesgård att hålla?
– Materialvalet skulle jag säga, men också underhållet. Det är svårt att laga en gärdesgård. Då får man nästan plocka ner den och resa den på nytt.
Det blev en ny utmaning att bygga en böjd gärdesgård.
Denna gång var det en utmaning för Andreas att få till en sväng eftersom han tidigare bara byggt raka gärdesgårdar. Men de lyckades fint med uppdraget.
Under två dagar jobbade familjerna tätt tillsammans, varvat med god mat och umgänge tills materialet tog slut.
– Vi hoppas kunna fortsätta själva sen och så småningom kunna hägna in lite djur här, säger Helena Håkansson.