"Det här är ett intresse som sträcker sig över flera generationer och nu kan även vi dela det med våra barn", säger Elin om jakten.
Efter tolv år med samma koncept valde paret Johansson att utöka sin verksamhet – något som resulterade i en fördubbling av viltköttsinköp.
– Förra året blev allting klart så vi kunde börja ta in även vildsvin och då blev det nästan en fördubbling av vår verksamhet, berättar Elin Johansson, som tillsammans med sin make Marcus driver företaget.
Tidigare har kött- och viltföretaget endast tagit emot hjortdjur. Att vildsvinet fått invänta sin plats i verksamheten beror på att det är ett annat regelverk att förhålla sig till när det kommer till just vildsvin.
– Det kräver en större anläggning och mer tillsyn från Livsmedelsverket.
Ett vanligt år brukar Elin köpa in ungefär 150 hjortdjur. Förra året var inget undantag, men då köptes även 110 stycken vildsvin in.
Hur har den här fördubblingen påverkat er omsättningsmässigt?
– Nu när vi får större mängder vilt kan vi vända oss mer till restauranger och grossister. Det kunde vi inte innan.
Och inkomstmässigt?
– För att kunna ta emot vildsvin och därmed fördubbla våra inköp av vilt krävdes en stor investering i lokalen. Så i nuläget återinvesteras pengarna i företaget.
Här står Elin i lokalen där jägare kan lämna in sitt viltkött. Företaget betalar jägaren för viltet, efter att djuret har tagits omhand.
Nääs kött och vilt startades av Elin och Marcus för 13 år sedan.
– Vi båda gillar att jaga och ville göra någonting gemensamt för att nå ut med viltköttet till fler.
Parets jaktintresse har nu smittat av sig på deras tre barn på fyra, sex och sju år.
– Barnen har varit med från början på våra älgjakter, sedan de var nyfödda. Det har hänt att det har ropats på mig i jaktradion att "Elin, nu behöver du amma! Bebisen gråter!", skrattar Elin.
Vad var det som gjorde att du fastnade för jakten?
– Det var väl att få vara med på en aktivitet vid mitt föräldrahem på gården, tillsammans med både morfar och pappa. Det här är ett intresse som sträcker sig över flera generationer och nu kan även vi dela det med våra barn.
Här inne lämnar jägare sitt viltkött, som Elin sedan tar hand om och betalar för. Hur mycket jägarna får beror på vilket djur det rör sig om och mängden användbart kött.
Elin beskriver jakten som en livsstil.
– Det är väldigt sällan som man skjuter i förhållande till hur mycket man är ute. Jakt är mer en naturupplevelse och en möjlighet att diskutera förvaltning med barnen.
Hur?
– "Nu har vi skjutit så här många rådjur, hur många fler kan vi då skjuta för att fortfarande ha en stam till nästa år?". Vi pratar även om etik och moral.
Elin fortsätter:
– Våra barn har en väldigt nära relation till vapen, men på ett helt annat sätt än vad många andra barn som befinner sig i TV-spelsvärlden har i dag. För oss är det viktigt att tidigt prata om vapenhantering, hur man skjuter och vilka djur som är okej att skjuta.
Barnen har varit med på älgjakter sedan spädbarnstiden. Elin skrattar när hon berättar om meddelanden som hon fått i jaktradion. "Elin, nu behöver du amma! Bebisen gråter!".
Finns det några nackdelar med jaktkulturen?
– Nej, inte om man pratar mycket om moralen. Däremot kan det bli en krock när barnen själva möter andra barn som inte har samma inblick. De kan ju inte alltid förmedla hela bilden och då kanske folk inte förstår. Jakt kan ju upplevas som ganska rått och tufft, men jag tycker inte att det finns något mer naturligt än att äta det kött som vi själva har jagat.
Hur pratar ni om etik och moral med barnen i jaktsammanhang?
– Om vi skjuter ett djur så är det ett djur som är lämpligt. Vi skjuter inga medvetet dåliga skott som skadar ett djur. Vi skjuter aldrig en ko innan kalven. Barnen får gärna bli vegetarianer om de vill, men då ska de inte vara med och jaga heller – för vi tar hand om de djur som vi skjuter.
Jakten bygger på etik, moral och empati, enligt Elin. "Jakt kan ju upplevas som ganska rått och tufft, men jag tycker inte att det finns något mer naturligt än att äta det kött som vi själva har jagat", säger hon.
Ovanstående faktum tyder, enligt Elin själv, på en stor empati.
– Det kanske är svårt att se för någon utifrån, men det finns en väldigt stor empati för de vilda djuren bland oss. Vi får en stor respekt och förståelse för djuren när vi hela tiden är nyfikna på dem och skogen.
Hon exemplifierar sitt påstående:
– På vintern när det är mycket snö ställer vi till exempel ut ensilagebollar för att djuren ska klara sig.
Du säger att barnen gärna får bli vegetarianer om de vill. Hur ser du på veganism?
– Barnen har en vegetarisk dag i skolan varje vecka och det tycker jag är fantastiskt, för jag vet ju inte varifrån skolans kött kommer. Det är inget fel på den vegetariska kosten, men vi lagar den inte så ofta. Vi äter det vi har tillgång till som självförsörjande och det är ju viltkött. Hade jag varit morotsodlare så hade vi ju ätit jättemycket morötter istället.
I dag äter familjen uteslutande viltkött.
– Barnen önskar ibland att få äta tacos på köpefärs, för det har de ätit hos någon annan och fått för sig att det är spännande och exotiskt, skrattar Elin.
"Vi har tre barn som alla är väldigt intresserade att vara med i jakten. Det är en livsstil", säger Elin.