På den här har hon klistrat fast ett fotografi från hennes trädgård.
Ingegerd Hagberg är snart 90 år gammal. Hon är född och uppvuxen i Göteborg men har bott i Österbymo i 18 år.
– Vi kom hit 2003, min man Kurt och jag. Då närmast från småländska Bellö. Det var då jag började skriva dagbok igen, säger hon och tar fram dagbok nummer 51. Det är den hon skriver i nu.
– Jag skrev mycket dagbok redan som liten. När de andra barnen var ute och lekte och sprattlade med armar och ben, så satte jag mig hellre vid mammas skrivbord och skrev.
Ingegerd har varit kreativ i hela sitt liv. Hon älskar färger och har en stor portion fantasi, som gör att hon kan se former och figurer i ett träd med skiftande höstlöv.
– Ja, det kan bli ett ansikte eller vad som helst, och jag älskar det som är vackert.
Ingegerd söker bland de 50 dagböckerna som hon skrivit sedan 2003.
Som 15-åring drabbades hon svårt av Tuberkulos (TBC) och var sjuk i sju år. Större tiden tillbringade hon på sjukhus eller sanatorium. Där blev dagboken en ständig följeslagare och vän.
Men det var inte alltid det gick att skriva där.
– Vi låg sex personer på varje sal så det var alltid rörigt och jag behövde lugn och ro för att kunna skriva, gå in i min egen skrivarvärld, förklarar hon.
Ingegerd Hagberg är en glad dam med konstnärligt sinne som gärna skriver närhelst andan faller på.
Från att hon var 19 år gick hon på konstskola på kvällarna. Då fanns ingen plats för skrivandet. Då var det bara att rita och måla som gällde.
Åren gick och hon gifte sig och fick barn och så länge barnen var små gick det inte att skriva heller. Men efter flytten till Österbymo kände hon att hon hade bättre med tid.
Då började hon fylla dagbok efter dagbok med sin särdeles vackra, snirkliga handstil. Vart än hon kommer får hon beröm för den.
– Jag uppskattar det inte längre som jag kanske borde, för jag vill inte vara någon som märker ut mig, och jag får höra det hela tiden, säger hon.
Ingegerd Hagbergs dagböcker står under gästsängen i två stora kartonger. Numrerade med årtal och hennes initialer och väntar på framtiden.
På kontoret skrivs det några rader ibland.
Hon använder alltid samma sorts penna. En svart kulspetspenna i storlek Fine av märket Pilot ska det vara och skrivböcker med spiralrygg.
– De köper min son Conny till mig. Jag måste alltid ha några nya på lager. De får liksom aldrig ta slut.
Hon dekorerar sidorna med små klistermärken som dottern Ingela bistår med.
I bästa fåtöljen går det också bra att skriva dagbok.
Ingegerd har inga problem att få dagarna att gå. Hon gör kort till vänners födelsedagar, jul och påsk, skriver dagböcker och målar.
Efter makens död började hon skriva alltmer. Hon flydde in i dagböckerna. Det gav tröst och ensamheten försköts. Nu har hon börjat på nummer 51 och här står om hennes dagar, om folk som ringt, och hälsat på.
– Jag tittar aldrig i dem men jag hoppas att barnen vill spara dem sen.
