Med en fot i förortens Stockholm och en i sommarhuset i Vennebjörke vid Krön växte Anna Roos upp. På långa loven bland landsbygdens djur- och växtliv såddes ett frö av intresse. En av dessa somrar upptäckte Anna färsk utterspillning under bron vid Sund. En upptäckt som blev startskottet för en passion som ledde till Naturhistoriska riksmuseet och över tusen obducerade uttrar.

– Jag gick dit en dag och hittade inget. Dagen efter låg där färsk spillning och jag tyckte att det var så häftigt att veta att en utter varit där natten innan.

Anna utbildade sig som biolog, praktiserade på miljö- och hälsoskydds kontoret på Vimmerby kommun, jobbade på olika ställen runt om landet och hamnade sedan på miljögiftsenheten på Naturhistoriska riksmuseet.

Artikelbild

| "Jag får in alla de uttrar som hittas döda och skickas in. Vi obducerar alla. Tar prover för miljögifter och skickar organ som lever, njurar och muskler till vår miljöprovbank för framtida forskning."berättar forskare och utterexpert Anna Roos.

– Jag jobbade i labbet där vi provtog framförallt mycket fisk, fågelägg som inte kläcks, och allt statens vilt. Då såg jag att det inte var någon som forskade på utter. Jag tyckte att det var synd eftersom det också var ett djur som minskat i antal antagligen på grund av miljögifter och tyckte att det fanns ett behov av att ta fram mer kunskap.

Hon började forska på miljögifter i utter. Eftersom uttern är en av de knappt 50 arter som anses ha särskilt högt naturvärde, och därför ingår i statens vilt, finns det lag på att alla uttrar som påträffas döda ska rapporteras till polisen. Därefter skickas de till Naturhistoriska riksmuseet och Anna Roos.

– Första året som jag jobbade på museet fick jag inte in en enda utter. Året därpå fick vi in en och då kom hela avdelningen in för att titta. Sedan ökade det och blev fler och fler. Jag kommer ihåg det året vi fick in 40 uttrar och jag kände att jag inte hann med mitt jobb. 2017 fick vi in 203 uttrar.

Utterstammen menar hon har markant återhämtat sig sedan början på 2000-talet efter att förbud mot det miljöfarliga ämnet PCB kom år 1978.

Artikelbild

| "Det är egentligen inte klokt att vi hittar männsikotillverkade kemiska ämne i miljön och djur. Det är vansinnigt. Där måste vi bli mycket mycket bättre på att sortera avlopp, soppor och ta hand om miljöfarligt avfall." Anna Roos har vigt sitt liv till att undersöka förekomsten av miljögifter hos djur.

– Ökningen som jag ser i frysen hos mig ser man även i naturen. De flest är friska uttrar som har dött i trafiken, vilket tyder på en ökad stam och inte en ökad dödlighet. Det visar att det går att göra någonting. Annars är det lätt att tänka att det är kört, att vi förstör vår natur och miljö för alltid. Men det är inte sant, det är en idé att bry sig och alla våra val har en effekt. Det är inte försent.

Anna har flera olika projekt på gång samtidigt där hon undersöker just förekomsten av miljögifter men även läkemedelsrester i utter.

Artikelbild

| Anna Roos befinner sig just nu på Grönland för att undersöka förekomsten av miljögifter i valar, delfiner och sälar för Grönlands Miljöinstitut.

– Bland annat undersöker jag de högfluorerade ämnena PFAS som finns bland annat i brandskum, utomhuskläder, smink, teflon och matförpackningar. De är giftiga och ger skador på inre organ samtidigt som de är extremt stabila och bryts inte ner i naturen. Har det till exempel varit eldsvåda som släckts med giftigt brandskum så finns de där i stort sätt all framtid. Vi har sett att de är väldigt vanliga i utter och ökar markant övertid.

Men av de uttrar som kommer från Vimmerby menar Anna att det generellt är låga halter av PFAS. Att behöva obducera de individer som hon själv varit ute och spårat kring Krön menar hon inte är roligt.

Artikelbild

| Upp till tre timmar tar det i snitt att obducera en utter.

– Det känns extra beklämmande när det är en utter från Vimmerby, det blir lite personligt. Men generellt blir man med åren luttrad och slutar tycka att det är förfärligt med alla dess döda djur som skickas in. Nu ser jag ofta det intressanta istället. Det är inte så att det är äckligt, det har jag aldrig tyckt, förutom när det är något som är väldigt ruttet.

I slutet av sin karriär hoppas Anna att hennes arbete och forskningsresultat ska ha bidragit till en större förståelse för natur och miljön.

Artikelbild

| "När jag precis börjat jobba med utter var jag nere och pratade med Naturskyddsföreningen. Enligt litteraturen är uttern nattaktiv så det berättade jag. Dagen efter gick jag mitt på dagen upp i fågeltornet i södra delen av Krön och där ute på isen kommer en utter springande. När jag tittade på klockan " berättar Anna Roos.

– Genom att peka på problemen vill jag ge samhället en bättre förståelse för djur, natur och miljöfrågor.