Här skrevs svensk rockhistoria 1981

Strax före jul 1981 skrevs svensk rockhistoria i Hultsfred. Här berättar den tidigare ordföranden Håkan Waxegård om Rockföreningen Rockparty.

Rockpartyföreningen växte och samlade många ungdomar i Hultsfred. Behovet av en lokal som kunde ta emot en större publik blev fort stort.

Rockpartyföreningen växte och samlade många ungdomar i Hultsfred. Behovet av en lokal som kunde ta emot en större publik blev fort stort.

Foto: Claes Djurberg

Hultsfred2019-04-19 11:00

Den 16:e december 1981 bildade vi Rockföreningen Rockparty nere i Fritidsgårdens källare. Den första historiska styrelsen av det som senare skulle bli landets kanske bästa rockförening och inte minst Sveriges största festival bestod av Wainis, Rigge, Kärran, Rocky, Leo Biffen, Bananen och Waxet. Deras riktiga namn var Rickard Wallerstedt (Destroid Future), Stefan Samuelsson(Biffen Steks), Roger Nilsson var Rocky, vars brorsa Böna spelade i Zwän Ruth, Magnus Wainebro (Zwän Ruth), Conny Enqvist (Destroid Future), Leo heter egentligen Jan-Olof Lundgren, Kärran hette Kerstin Carlsson och Waxet var alltså jag, Håkan Waxegård.

Några av våra närmaste ”hangarounds” som var med på alla möten och konserter var; Sopis, Mange Mögel, Böna, Bönte, Tony och Bosse. Sopis hette egentligen Conny Andersson och var yngst. Sopis var bara 13 år och ställde alltid upp mest av alla.

Föreningens första konsert ägde rum 6 veckor senare på fritidsgården i Folkets Hus källare. På scen stod Zwän Ruth, Destroid Future och Biffen Steks. Det kom överraskande många betalande, över 160 personer och premiärkänslan var magnifik. Jag kommer aldrig att glömma den känslan över vår första konsert. Det enda vi inte lyckades med denna kväll var brandsäkerheten eller rättare sagt brandsäkerhetsbestämmelserna, som sa att det bara fick vistas typ 30 personer i lokalen. (Det fanns nämligen bara en utgång). Så det var första och sista konserten på fritidsgården på ett bra tag.

Redan efter en dryg månad efter första konserten, så arrangerade vi vår första större gala i Lindblomshallen den 6 mars. Samma hall som den legendariska konserten med Ebba Grön och Dag Vag 1980 ägde rum i, konserten, som banade vägen för rockföreningen Rockparty ett år senare. Den här kvällen spelade Eldkvarn, Underjordiska Lyxorkestern, Välbehagsorkestern, The Fleas och Biffen Steks. Här kom vi på att vi tog vår första större ekonomiska risk, men vi fullständigt tapetserade hela Småland med affischer, så det kom närmare 700 personer och satsningen gick hem. Mycket pengar kom in i kassan och mycket pengar skulle betalas ut. Den här kvällen var första gången jag ringde farsan Björn och bad om hjälp med ekonomi, entrén eller något annat. Det var inte den sista gången… Vi var ju ändå bara snorungar de första åren. Man kan väl här passa på att ge alla föräldrar, som vi unga entusiaster hade, en stor eloge och ett stort tack för allt ni ställde upp med. Tack, från hjärtat, ni var med och skapade svensk rockhistoria.

Sen bara fortsatte konserterna att avlösa varandra. Vi arrangerade konserter i ett rasande tempo, men det kom alltid mycket folk.

Jag började tidigt åka till Stockholm för att hälsa på hos bokningsbolagen. Först hos Samligan i Gamla Stan, som bokade de flesta av våra punkfavoriter. Sedan EMA-Telstar på Lidingö. Det var läskigare, det kändes som ett stort affärsföretag, medan Anders och Janne på Samligan kändes som polare direkt. Relationerna som byggdes upp med dåtidens musikbransch var förstås väldigt viktiga för Rockparty. Efter bokningsbolagen började jag besöka alla skivbolag, som på den tiden låg nästan alla ute i Bromma och Sundbyberg, så man kunde gå från dörr till dörr mellan Sonet, Virgin, Polygram, Sony och EMI. Jag tror vi var i Stockholm så gott som varje vecka de första åren. Redan då kan man nog säga att Rockparty inte var som alla andra arrangörer i landet. Jag tror uppriktigt sagt att alla boknings- och skivbolag gillade oss unga och entusiastiska smålänningar.

En viktig sak för Rockparty var dessutom att vi var med i Kontaktnätet; riksorganisation för icke kommersiell kultur. Kontaktnätet arrangerade bl.a. massor av bra kurser, så vi var många i Rockparty som blev drivna arrangörer.

Efter konserterna 1982 i gamla fritidsgården, Folkets Hus och Lindblomshallen, kom våren och sommaren. Vi tog då över Folkets Park, som var mer eller mindre nerlagd. Första konserten där var med Herr Marmelad och hans Skorpor och ett engelskt band som hette Managing Directors, som blev vår första utländska bokning. Samma sommar så spelade även Wilmer X på marknadsfesten i parken och förstås Ebba Grön. Ebba blev snabbt våra husgudar och det band som påverkade oss mest av alla.

Under hösten 1982, så arrangerade vi sedan fler konserter i Lindblomshallen, av dessa så blev två legendariska. Den första var med engelska Theatre Of Hate. Förutom att konserten var musikalisk mäktig, så hände det sig att lokalen blev bombhotad och var tvungen att utrymmas. Fredrik Pettersons farsa Sven, som var polis står helt plötsligt på scen och först fattar ingen nånting, sedan förstår vi allvaret och lokalen utryms. Det häftiga denna kväll var att medan polisen och bombhundar genomsöker lokalen, så fortsätter Theatre Of Hate att spela ute på skolgården, på ett busstak. När det är konstaterat att det inte finns någon bomb, så går bandet in från skolgården som på en parad och spelar ”When The Saints Go Marchin In” med hela publiken i paraden. Konserten blir inte sämre när den väl fortsätter och ”Do You Believe In The Westworld” ringer för alltid i våra öron. Kirk Brandon & Co finns alltid i våra hjärtan efter den här kvällen.

Den 8:e april 1983, så var det äntligen dags för den efterlängtade premiären på Klubben. Styrelsen själva spelade för första gången under namnet RP Brass Band. Styrelsen var i ärlighetens namn inte alltid så bra på att sjunga och lira, men det var inte svårt att få förstärkning från våra band. Harald, Televärk och Blues Band spelade också på premiären och det var skitmycket folk.

Konserterna på Klubben blev ofta legendariska för sin stämning och för att vara svettiga samt förstås för att de allt som oftast var så jävla bra. Publikrekordet har för alltid Imperiet. Den kvällen var det ett sådant tryck i entren så att det inte gick att stoppa all publik som ville in. Det rann vatten från taket, så varmt och svettigt var det. Klubben höll på att explodera. Vilken kväll!

Våra lokala band ska inte heller glömmas, för de var ju ändå basen på konserterna. The Extremes, Bahnhof, DFV, Wild Rover, Harald, Blacksmith, Fjärde Väggen, Tord Tudor And His Batteries, Boogie Station, Buddhas Flugor samt Rockpartys första bandkompisar Biffen Steks, Zwän Ruth och Destroid Future för att nämna några…

Vi växte snabbt ur Lindblomshallen och flyttade våra större konserter till Hagadal Sportcentrum. Den första konserten vi arrangerade där var en luciagala med bland andra Europe och Lädernunnan. Det blev succe och början på många års fantastiska konserter. Under de närmaste åren spelade Echo & The Bunnymen, The Ramones, Lloyd Cole & The Commotions, Katrina & The Waves, Indochine, The Alarm, Magnum, Imperiet, Magnus Uggla, Marie Fredriksson och Ratata här.

Jag har alltid hävdat att det mest imponerande med Rockparty var alla som ställde upp och jobbade gratis för något de trodde på och att den mest imponerande siffran i Rockpartys historia var hur många som jobbade på en festival. Det var efter ett par år över 5.000 personer. Det måste vara en av landets största organisationer? Och vi var inte gamla. Som Van Morrison skrek till sin manager när han hade hälsat på oss 1989; "Roger, Have you seen the promotors? They are just kids.”

Ebba Grön spelade i Hultsfred tre gånger på ett och ett halvt år. Thåström och de andra blev husgudar.
Ebba Grön spelade i Hultsfred tre gånger på ett och ett halvt år. Thåström och de andra blev husgudar.
Hagadal Sportcentrum

Alla konserter i Hagadal har sin egen grymma historia, men om man ska nämna några så blir det:

Katrina & The Waves som förmodligen gav den mest uppskattade konserten den 24e oktober 1986 och även slog alla tiders publikrekord i Hagadal, över 3.200 personer kom denna kväll.

The Alarm för att dom var så fantastiskt bra. Echo & The Bunnymen var för att de spelade förband till sig själva först och sen gjorde en otroligt bra konsert, men framförallt för sångaren Ian McGulloch’ s ultimatum; ”No Snow, No Show”.

The Ramones, för att de var våra största favoriter och för att de är legender för alltid, så även denna kväll i Hagadal i Hultsfred. Jag nöp mig i armen denna kväll. Var verkligen The Ramones hemma i Hultsfred. Det verkar vara sant. Från New York till Hultsfred. Otroligt!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!