Skriften är ett resultat av ett aktivt och engagerat liv och kom till under en skrivarcirkel hos SPF i Vimmerby 2018– 2019.
– Det mesta är skrivet fritt ur minnet, men jag har haft bra stöd av alla klippböcker min fru Astrid har samlat under årens lopp, säger Bengt Johansson när resultatet presenterades på ett SPF-möte i Vimmerby.
Han tycker det var svårt att komma igång med skrivandet.
– Men när jag väl tagit mig igenom det var det kul.
Avslöjar du några politiska hemligheter ?
– Njaa, det tror jag nog inte, säger han och skrattar.
Men visst finns det flera intressanta ärenden av politisk karaktär i "Livet jag fick" som han valt att titulera skildringen. Uppemot ett 20-tal sidor av de totalt 60 handlar på ett eller annat sätt om hans långa period som kommunalråd 1976-1997.
Bland annat berättar han att då varande kommunstyrelsen hade huvudbry med hans lön. Eftersom tjänsten var helt ny hamnade han i lägsta lönegraden.
"Det innebar att jag uppbar samma lön som flickorna i kommunens telefonväxel, 6 500 kronor per månad första året. Efter hand justerades lönen uppåt och varje gång lönen höjdes fick jag "klä skott" i ortens tidningar." skriver han. När han slutade efter nära 21 år hade lönen stigit till 31 000 kronor.
Han berättar om långa arbetsdagar och hur sonen en söndagkväll sa: "Go natt pappa, vi ses på lördag..."
1970- och 1980– talen var byggtider i Vimmerby. Bengt Johansson beskriver att det byggdes 120 nya bostäder per år, 70 procent villor och 30 procent hyreslägenheter. I det sammanhanget avslöjar han att Astrid Lindgren var hans bollplank i planfrågor för att hon kunde Vimmerbys historia bättre än det nya kommunalrådet 1977.
Han redogör för hur nära det var att ALV hade styckats och sålts ut när Riqumakoncernen föll ihop i början av 1990-talet och om hur kommunen var med och räddade ALV och sen köpte ut de övriga 1999 för att sen sälja till familjen tio år senare.
Han beskriver ett politiskt klimat där 95 procent av besluten togs i enighet. De största stridsfrågorna var ishallen som till sist byggdes med kommunalt stöd och stor egen insats av hockeyklubben och Folkets hus–frågan där en ny samlinglokal i centrum skulle kostat minst 40 miljoner. Det slutade med en renovering av Folkets park för 600 000...
Några reflektioner över dagens kommunpolitik ges det inget utrymme för.