Det är inte att göra det lätt för sig att bli kär i någon tusen mil bort. Men vem har sagt att kärlek är enkelt…
Inte Leif Larsson och Hamiyat Nakigudde.
Eller jo – när det var som tuffast och de levde åtskilda av byråkratiskt trassel och han ständigt oroade sig för att hon, på grund av sitt arbete som ledande oppositionspolitiker i Uganda, utsattes för förföljelse, förnedring, hot och misshandel, hade hon en stående kommentar.
”Gud har gett mig kärleken till dig. Gud har gett dig kärleken till mig. Vad är problemet?"
– Ett ganska skönt sätt att se på saken, säger Leif.
Båda brinner för politiken. Han är centerpartist med flera tunga uppdrag, hon var vice kommunalråd när de träffades första gången i kommunutbytet mellan Vimmerby och Mukono.
– Det är så mycket jag imponeras av hos Hamiyat. Hur hon först trotsade konventionen i ett patriarkat och utbildade sig till lärare på universitetet, sedan har varit stridbar politiker som kämpat så hårt mot korruption och för bland annat utbildning. Det var nog hennes styrka, och omtänksamhet, jag föll för, säger Leif.
Efter att vänskapen övergått i kärlek och de blev ett par 2015 har relationen utsatts för prövningar. De gifte sig i Uganda i oktober förra året, men någon jul i Vimmerby 2017, som de planerat, blev det inte. När felaktigheter i Hamiyats id-handlingar korrigerats efter två års krångel började problemen på allvar – hon fick inte besöksvisum beviljat av norska myndigheter, som fram till nyligen hanterat visumansökningar från Uganda till Sverige.
Parallellt väntade paret på besked från Migrationsverket. Där gick handläggningen smidigare. I juli kom Hamiyat äntligen till Vimmerby med ett tvåårigt uppehålls- och arbetstillstånd.
– Först ville jag bara sova och vila. Jag var så trött, så stressad. Men det var väldigt varmt i Sverige. Värmen här är torrare och svårare att stå ut med än i Uganda, och här bränner solen flera timmar, säger Hamiyat, som efter rekreation i den älskade hammocken snart blev involverad i Leifs loppis, som hon nu betonar är ”vår loppis”.
– Jag tycker om gamla saker, men mycket av det som säljs på loppisen är ju fungerande saker, som vi absolut inte skulle tänka på som gamla. Uganda är ett land med ena foten i det traditionella, den andra i det moderna. Många lever i väldigt enkla hus, men alla har en smartphone.
Hon tycker Sverige är trevligt. Och rent.
– Jag gillar att det inte ligger massa skräp överallt, och sopsortering är något helt fantastiskt. Respekten ni visar varandra i trafiken är också fin, och att man kan vara politiska motståndare utan att det blir stora konflikter.
Hon tilltalas av demokratiska systemet och jämställdheten.
– Det är nästan det som varit det värsta. Att veta hur Hamiyat blivit behandlad retar min demokratiska kärna. Att man med våld och maktmedel försöker kväsa människors rätt att säga vad de tycker. Det är så simpelt, säger Leif Larsson.
Nu knyter de ihop sina vanor. "Mänskligt beteende är universellt och vi är mer lika än vi många gånger tror", säger Leif. I hemmet på Storgatan i Vimmerby samsas lingon och matbananer, matooke. Hamiyat gillar saffransbullar och längtar efter Janssons frestelse. Hon var med i Almedalen förra sommaren och vet att hon är Centerpartist och båda älskar ungefär samma saker, ishockey, speedway, bowling, spela kort, hugga ved och sätta potatis på sommarstället.
Men allt är inte lätt. Klart att hon saknar hemlandet ibland. Det nya språket är biljetten till samhälle och nya vänner. Här och där har Hamiyat satt upp lappar som påminner om vad saker heter på svenska.
– Jag går på SFI sedan augusti och hoppas lära mig svenska snart. Språket är en barriär. Det är svårt med bestämd och obestämd form och vokalerna med prickar över.
Efter språket kommer utbildning på att-göra-listan.
– Jag vill jobba inom omsorgen, med äldre eller med barn. Och jag måste lära mig simma. I Uganda vill man inte gå ner i vattnet, för man kan bli attackerad av krokodiler.
Leif har fått tummen upp av farfar – familjens överhuvud – av sin svärfar och av Hamiyats mentor, faster Robinah.
– Från det att en flicka blir 16 år får hon en gift kvinna som muko, en hjälpreda som man kan prata öppet med om precis allt. Det kan man inte med sin egen mamma på samma sätt, säger Hamiyat.
Juridiskt är de inte gifta i Sverige, men planerar kyrkbröllop.
– Det är en ekonomisk och praktisk fråga, när det är realistiskt. Vi vill ju att de som står oss närmast i Uganda ska komma hit.
Men först har de fått fira jul. På samma ställe.
– Förra julen var en förlorad jul. Viktigast för oss är fortfarande att landa i att vi bara får vara tillsammans. Vi tar ett steg i taget, säger Leif.
