"Lustigkulle" i Hästmosshult, innan det rustades upp.
Huset blev färdigt under senvåren, så det är inte många som fått gå på det nyskrubbade trägolvet.
– Maken har inte direkt hjälpt till utan snarare motarbetat. Han sa: "Det är inte över min döda kropp som jag skulle göra det här", säger Solwy.
Karin skrattar.
– Min man tyckte att det var bättre att anlita brandkåren.
Systrarna står i "Lustigkulle", ett av timmerhusen de började rusta upp förra året. Det ligger på gården som deras farmor och farfar köpte vid förra sekelskiftet, i byn Hästmosshult utanför Vimmerby. Karin har bott här med sin man i snart trettio år.
Karin öppnar dörren till upprustade "Lustigkulle", som står på gården där hon och maken bor. Varifrån namnet kommer vet de inte – men de har hittat fyra andra hus i Sverige med samma namn.
Huset stod färdigt i maj. Tack vare den upphöjda grunden finns ett rymligt förrådsutrymme under huset, som även framöver kommer att användas för förvaring.
Innanför de faluröda timmerväggarna breder trettio centimeter breda plankor ut sig över golvet. Väggstockarna luktar gammalt trä. Ett baktråg i trä, hittat vid urstädningen, står intill den ommurade spisen. På bräderna ligger lilamelerade trasmattor, troligen vävda av moster Ida.
– De här bräderna var jag mycket rädd om, säger Karin och sveper med handen över golvet.
De slår sig ner i enrumshuset. Solwy på en trästol i hörnet, Karin i den vita träsoffan.
– Alla frågar vad vi ska använda dem till. Lite myshus. Det är faktiskt väldigt skönt att sitta här, säger Karin.
Solwy nickar.
– Det är en stillhet som är helt fantastisk.
Karin och Solwy i hjärtat av det gamla timmerhuset på Karins gård.
Huset finns med på kartor från 1730-talet. Mer exakt än så är svårt att datera. Mörka fläckar på de grova plankorna antyder att ett gammalt tvättkar använts inomhus, kanske av kvinnan som bodde här fram till 1900-talets början.
Under systrarnas livstid har det varit snickarbod och förråd. Karin städade ur en mängd bråte förra våren, skrubbade bort gammal tjära från golven, innan snickarna kunde påbörja restaureringen.
– När man ser de här plankorna – vilket jobb någon har lagt ner. Och att någon faktiskt bott här. Vi ville bevara det gamla, säger Karin.
Av den murade spisen fanns bara grunden kvar. Den har renoverats och en gjutjärnskamin har satts in. Spisen stod klar till början av sommaren.
Dörrarna och fönstren i huset är målade med klarblå linoljefärg. Skåpet hittades vid urstädningen och hänger nu uppe på väggen.
"När de skulle tjära så har de förmodligen tappat ut det här under soffan. Så det låg ju ett tjockt lager här som tog mig hela hösten att skrapa bort", säger Karin.
Mycket av huset kunde också bevaras: taket och nästan hela golvet, förutom två bräder. En gjutjärnskamin har också satts in.
Idén att rusta upp de gamla husen kom från början från Solwy.
Hon har sedan länge drömt om att rädda det gamla bykhuset på föräldragården där hon bor. En bit upp längs vägen från Karin och "Lustigkulle".
För många såg den gamla 1700-talstvättstugan ut som ett ruckel. Golvet var jordgolv och takstolarna genomruttna.
– Det är så tråkigt att se det hända med gamla hus. Jag ser det som en kulturgärning, så att det inte bara faller sönder, säger Solwy.
Med hjälp av hantverkare plockades stockarna ned, numrerades och monterades upp hundra meter längre bort. Till skillnad från "Lustigkulle" var det bara några stockar som kunde återanvändas. Men det räckte.
Nu står det gamla bykhuset invid det faluröda boningshuset.
Bykstugan i Hästmosshult innan det flyttades och rustades upp.
Det upprustade bykhuset har flyttats hundra meter och står nu bakom boningshuset på den gamla barndomsgården. Idag bor Solwy Andreasson på gården med sin man.
Ibland sväller dörren till bykhuset och Solwy får hjälpa till med knät när den ska öppnas.
I den fuktiga luften har dörren svält, så Solwy trycker knät mot den för att öppna.
Det nya, ljusa taket reser sig, likt det gamla, upp i nock. På väggarna hänger några räddade bykredskap. Den svarta kaminen är nyinsatt – den gamla tvättgrytan gick inte att rädda.
På en av de äldre stockarna stod förut en inskription: Idag byker vi.
– Men den råkade vi tvätta bort. Det var dumt, säger Solwy lite besvärat.
Många av möblerna i bykstugan är loppisfynd. Flera av dem har målats om i samma klarblå färg.
På några av de gamla stockarna från bykstugan fanns gamla inskriptioner. Men de försvann när stockarna rengjordes.
I den gamla bykstugan fanns några gamla tvättredskap bevarade. De hänger nu på väggen i det upprustade huset.
Karin och Solwy växte upp här på gården. När de var små användes bykstugan fortfarande.
Efter tonåren flyttade de från byn. Men för 25–30 år sedan kom de tillbaka, Solwy lite senare än Karin. Numera ses de ofta och hörs varje dag.
Under restaureringen har de varit tätt involverade i varandras projekt.
– Samarbetet funkar bra. Vi hade lite problem som små, men inte nu, säger Solwy.
– Du var ju fyra år äldre, jag hann aldrig med, säger Karin och skrattar.
Solwy och Karin har delat vision när de rustat upp timmerhusen. Det viktiga har varit att de ska räddas, och att det gamla ska bevaras så gott det går.
Det var efter att restaureringen påbörjats som de fick veta att Karin var sjuk. Förra sommaren upptäcktes tjocktarmscancer, som spridit sig till levern. Den opererades bort, men man hittade också prickar på lungorna.
Efter sex månader med cellgifter fick hon nyligen veta att hon är cancerfri.
Att rusta upp husen har gett något att hålla fast vid.
– Det har varit en hjärtesak, att ha någonting att ta tag i, tänka på och planera för. Det har varit terapi och glädje att det blivit så positivt och bra, säger Karin, och tillägger:
– Vi har båda varit sjuka och stöttat varandra i det motstånd vi har haft.
Vissa av stockarna i det nya bykhuset kommer från den gamla byggnaden. Däremot fanns ingen kamin tidigare, den är nytillkommen i det restaurerade huset.
Solwy har vävt gardinerna som hänger i bykstugan, och Karin har hängt upp dem enligt gammal tradition – med en ros på vardera sida.
Mycket i husen är återbrukat. En del från förr, annat från loppis. I ett hörn i bykhuset står en klarblå träsoffa.
– Den är inte målad med linolja. Det får jag inte prata högt om, säger Solwy.
Den ockragula ytterdörren hittades ovanpå taket i gamla tvätthuset.
– Det fanns så mycket som man tyckte var bröte förr. Ett gammalt fönster – det kan vi använda där. Och alla de här fönsterbrädorna. Ingenting var slängt, säger Karin.
Bykstugan har fått ny plats med vidsträckt utsikt, även om dimman just idag täcker trädhorisonten.
Precis som "Lustigkulle" används det upprustade bykhuset som ett utökat vardagsrum. För fika, middagar. Ibland hålls också bokcirkeln här, istället för i stora huset. Då slipper man städa lika mycket när gäster kommer.
– Önskningar som man har haft i alla dessa år. De går att genomföra, säger Solwy.
– Och man kan återanvända så mycket, säger Karin.
Även de skeptiska makarna har ändrat sig.
– Det växte fram. När de såg hur skickligt det gjordes och hur det blev, då blev de helt förändrade, säger Solwy.
Bara några detaljer återstår för Karin att ordna med i "Lustigkulle". Det behövs gardiner, och de ska vävas i vävstugan i ladugården.
– Någon gång ska barnbarnet – hon och jag, sova där ute. Hon är lite skeptisk till det. Jag säger att det inte är farligt, att man kan gå på toaletten där inne. Vi får sätta en potta där, säger Karin.
– Härnäst är det bäst att bli friska. Och njuta av husen, säger Solwy.
Solwy Andreasson och Karin Markstedt framför den gamla bykstugan. Det och "Lustigkulle" används som ett förlängt vardagsrum.