Leif Larsson och Hamiyat Nakigudde träffade via det tidigare samarbetsprojektet mellan Vimmerby kommun och Mukono. "Vi delade intresset för politik, hittade varandra som vänner och det övergick till kärlek."
Hamiyat Nakigudde har ledig dag från jobbet på demensavdelningen på ett av Vimmerbys vård-och omsorgsboenden.
Vi sitter hemma på innergården, där hon och hennes man Leif Larsson har loppis. Några strökunder vill kolla prylar. Nattgäster i deras turistlägenhet är på väg ut på cykeltur. Regnet hänger i luften över försommarfluffet.
– Både Hamiyat och jag trivs med att ha mycket folk omkring oss, så den här typen av verksamheter passar oss bra, säger Leif, som är den enda av de två som kommer ihåg när de träffades allra första gången.
– Jag var på besök i Hamiyats hemkommun Mukono, för Vimmerbys räkning, i samarbetsprojektet mellan våra kommuner. Hon minns inte mig från det tillfället.
Däremot minns Hamiyat mötet med Leif när hon senare samma år, 2013, besökte Vimmerby som ledare för den ugandiska delegationen.
– Det var på hösten. Jättejättekallt. Vi såg barn utan vantar och jag förstod verkligen inte att man kunde orka bo där det var så kallt. För mig är det första gången vi träffades, säger hon och skrattar.
Så om någon hade sagt att det var just här du skulle bo några år senare?
– Då hade jag skrattat och sagt ”nej, nej, det går inte”.
Hamiyat Nakigudde och Leif Larsson driver loppis, där Hamiyat hoppar in när hon har tid. "Vi gillar båda att träffa folk."
Det professionella uppdraget blev inledningen till vänskap, som kom att bli kärlek.
– Vi hade mycket att prata om i och med att vi båda var politiskt aktiva. Det var det första jag la märke till hos Hamiyat, hennes driv, mod och engagemang, säger Leif.
2015 förlovade de sig, de har haft bröllop både i Uganda och i Sverige och i juli är det sju år sedan Hamiyat flyttade till Vimmerby, efter en utdragen byråkratisk process kantad av trassel.
Hon ångrar inte sitt beslut.
Hamiyat Nakigudde tillsammans med några av sina många syskon och syskonbarn. "Självklart saknar jag min familj, jag skulle ljuga om jag sa något annat."
Hamiyat Nakigudde med syskonbarn.
Hamiyat Nakigudde på släktgården.
– Jag skulle ljuga om jag sa annat än att jag saknar min familj i Uganda, men vi har ändå tät kontakt och jag var där och hälsade på senast i december. Men jag trivs i Vimmerby. Det är lugnt och tryggt och jag tycker väldigt mycket om den svenska strukturen.
Vad hade du gjort en vardag i juni om du fortfarande bott i Mukono?
– Oj, jag jobbade ju heltid med politik, som vice ordförande i kommunfullmäktige. Jag hade suttit på kontoret och det hade kommit massor av folk med frågor och klagomål och vädjan om hjälp. Det kunde vara taxi, skatter, skolfrågor, mammor som lämnats av sina män och inte fick hjälp med försörjning och barnens skolgång… allt.
Vad kunde du göra åt allt det där?
– Hänvisa rätt. Lyssna.
"Det jag tycker bäst om med Sverige är synen på barnen. Att barnens behov kommer främst, insikten att barnen är framtiden", säger Hamiyat Nakigudde.
Sitt nuvarande jobb inom äldreomsorgen tycker hon om. Det är nyckel till mening och sammanhang.
– Det skulle vara hemskt att bara sitta hemma. Jobbet gör mig glad. Jag har kollegor, och jag älskar gamla människor, det är något som är naturligt för oss, vi tar hand om våra gamla. Man tar hand om den som tog hand om en själv när man var liten och ung.
Hon är resultatet av en tonårsgraviditet. Uganda är ett av de länder med högst antal tonårsgraviditeter i världen.
– Mamma hade inte möjlighet att ta hand om mig, men jag hade en farmor som var bra på det. Hon dog förra året och blev omkring 100 år.
Jobbet är också handfast språkträning.
– Jag trodde det skulle ta tre månader att lära mig svenska. Men jag tränar och lär mig nya ord hela tiden. De gamla som kan prata vill också prata, mycket. Vi får en härlig kontakt. Min taktik är att prata som ett barn skulle ha gjort. Ett barn tänker inte ”jag kanske säger fel”. Skulle jag göra det är det upp till dig att rätta mig.
Hamiyat Nakigudde har numera bara svenskt medborgarskap. "Dä wäcker", säger hon med tydligt stråk av Vimmerbydialekt.
På den lummiga innergården mitt i stan finns utrymme för både odling, som Hamiyat ansvarar för, och Leifs krukväxter.
"Jag gillar Dalahästar, jag tycker de är fina. Det är kul med våra olika traditioner och fick jag önska skulle vi en fest i Vimmerby där människor från olika kulturer kunde samlas och visa sina traditionella kläder, kanske danser. Det vore kul."
Allt har inte varit lätt.
– Vokalerna är värst. "Tuna" kan jag inte säga, trots att vi säkert övat hundratals gånger. Och vi har inte ljudet ”r” i vårt språk luganda. Men Leif har lärt mig att säga r på Vimmerbydialekt, ”wätt bra".
Att skifta från Mukono, snabbt växande förort till Kampala med närmare 200 000 invånare, till Vimmerby har förstås varit ett stort steg. Nästan allt är annorlunda.
– Människor är ungefär desamma överallt. Det finns de som gör bra saker, och de som gör dåliga saker. Men det finns stora skillnader i samhället. Er syn på barnen, det tycker jag är det bästa med Sverige. Barnet och barnets behov kommer först. Det är barnen som är framtiden. Det kan jag tänka på ibland, hur barn formas av förutsättningar. Tänk om barn i Uganda kunde få de möjligheter barn har här.
Hon tänker bland annat på rätten till utbildning. Självklar i Sverige. I Uganda beräknar Rädda Barnen att upp till vart femte barn hoppat av skolan under pandemin på grund av ökande fattigdom, barnäktenskap och barnarbete.
– Barn får ofta jobba för att få pengar till skolgång, kanske sälja grönsaker. Själv gjorde jag tegelstenar som jag sålde. Jag hade inga skor förrän jag var nästan 14 år.
Hamiyat Nakigudde, 42, var oppositionspolitiker i storstaden Mukono. Nu bor hon i ett gammalt trähus på Storgatan i Vimmerby med sin man Leif. "Jag trivs med mitt liv. Det är lugnt och tryggt."
Nästa år är det val i Sverige. Och Hamiyat Nakigudde tänker satsa på politiken. Hon är aktiv i Centerpartiet och har plats som ersättare i barn- och utbildningsnämnden och miljö- och byggnadsnämnden.
– Att jobba politiskt är otroligt kul, och det är stor skillnad mot det jag är van vid. Här respekterar man varandra mellan partierna och har utveckling som mål. Nu när det närmar sig en valrörelse blir skillnaden så tydlig. Här är man fri att rösta, i mitt hemland är valrörelsen kantad av våld, vapen och kaos överallt. Man gör allt för att skrämma människor. Här behöver jag inte vara rädd för polisen.
I Vimmerby har det tidigare pratats om "kaos i stadshuset"?
– Den som pratar om "kaos i stadshuset" har inte varit i ett land som Uganda.
Riktade attacker mot oppositionen är något hon själv har erfarenhet av från sin tid som politiker.
– Till att börja med blir man ifrågasatt som ung, ogift kvinna. Och det är farligt att prata om demokrati, att lyfta saker som att det behövs medicin i sjukvården eller kritisera skolsystemet. Då kan du hamna i fängelse.
Det gjorde du.
– Ja. Och det är tufft. Jag har blivit misshandlad. Jag har fått sova på golvet i en fängelsecell, inte fått mat. Men jag hade turen att bli fängslad tillsammans med andra. Är du ensam kvinna är risken stor att du blir våldtagen.
Kvinnor har fortfarande en låg social, politisk och ekonomisk status.
– Det är kvinnorna som sliter i jordbruket och hemma. Att jag är gift med en man som lagar kanske 80 procent av maten är långt ifrån det som är ”regel” i Uganda. Jag brukar säga att det tar 300 år innan Uganda är på samma nivå som Sverige.
Astrakanen från Duvemåla fick symbolisera Kristinas hemlängtan i Utvandrarsviten. Hamiyat har sin egen "astrakan". En avokadokärna från en avokado som mognat i Uganda. "Den är snart fyra år och växer bra. Den får vara inne i huset på vintern och ute på somrarna. Har vi tur kanske det blir frukter på den."
Mycket av det svenska har hon tagit till sig. Hon njuter av att ha kämpat sig till ett körkort, har både provat och hoppat av distansutbildning, älskar sommarstället och att plocka svamp. Sill är gott. För att inte prata om renkött, som smakar lite mer än det annars lite bleka svenska köttet, som hon tycker kräver rejäl kryddning.
Till och med vinter och kyla är ok.
– Jag har vant mig. Jag kan ju inte stoppa årstiderna. Man får klä på sig.
Hamiyat Nakigudde delar måltid med syskonbarnen. I mitten ett traditionellt hus byggt av lera, dynga och gräs hemma på släktgården och till höger festklädsel på bröllop.
Från kaos och våld till en helt annan vardag. T v en bild från ett möte med Democratic Party i Seeta, Hamiyats hemby. En kvinnlig polis, förklädd till mötesdeltagare försöker sittade slita kläderna av Hamiyat i förnedringssyfte. Efteråt fördes hon av polis till fängelse, där hon torterades med slag och elstötar under några dagar, innan hon släpptes. I mitten i arbetskläder på jobbet inom äldreomsorgen och till höger livets första, och troligen enda, skidtur.
Men det finns djupare behov som skvalpar under allt som är bra. Det är inte lätt att knäcka de svenska koderna. Det finns en saknad efter det självklara, öppna, sociala.
– Jag har svenska vänner, men i Uganda har jag jättemånga. I mitt hemland visste jag vilka som bodde i de flesta husen. På vår gata i Vimmerby känner jag bara till en familj. Jobb är jätteviktigt i integration, men det skulle också vara bra med fler mötesplatser där invandrare och svenskar kan mötas och komma nära.
Hur ser ditt liv ut i framtiden?
– Jag bor i Vimmerby. Här trivs jag. Jag ska utbilda mig till undersköterska. Hade jag varit lite yngre hade jag studerat till sjuksköterska också, men jag vill inte vara 50 år när jag är klar att jobba.
Hamiyat Nakigudde vill fortsätta engagera sig politiskt och kommer att satsa i valrörelsen.