I källaren på villan i Södra Vi är väggarna fyllda från golv till tak – med kepsar. I slutet av juli nådde Ola Hagevi en milstolpe: keps nummer tusen.
– Ja, det var ju lite kul. Det är alltid ett mål att nå en viss punkt, men när man närmar sig flyttas den lite längre bort, säger han.
Den tusende kepsen var, precis som alla andra i samlingen, en företagskeps.
– De byter tak här, så då gick jag upp och pratade med honom och fick en sån, berättar Ola Hagevi och visar en mörk keps med en logga på.
Han har samlat i ungefär tjugo år. Det började när han jobbade på ett företag dit leverantörer ofta kom med kepsar.
– Då fick man en och la undan den. Sen växte det till en hög. Till slut undrade man ju: vad ska jag göra med de här? Då satte jag upp dem på en vägg, och då växte det ännu mer.
Han ler lite.
– Jag vet inte varför jag samlar på kepsar, men så blev det.
Idag fyller kepsarna hela källaren, förutom en tv-hörna, och de är sorterade i bokstavsordning. Inte en enda av dem har han betalat för.
– Det är väl lite det som är sporten, att man måste tigga. Fast numera känner folk till att jag samlar, så nu de av sig till mig. Någon gång fick jag 18-20 kepsar i en kasse, säger Ola Hagevi.
Alla nya kepsar jämförs noga med de som redan ligger på hyllorna. Dubbletter hamnar i garderoben. Räknar man in allihop, har han närmare två tusen stycken i huset.
– Nu har det blivit ett litet gift. Man går liksom och tittar på stan och tänker "oj, det var en keps som jag inte har". Då får man ett litet sug, säger han.
Det finns dock vissa kepsar han inte vill ha i samlingen.
– Politiska budskap är inte så attraktiva, om man säger så. Rasism och sånt tycker jag inte hör hemma. Det är ju ingen reklamkeps heller egentligen, utan ett sätt att sprida felaktiga budskap. Sådana skulle jag undvika.
Själv överväldigas han inte av mängden på hyllorna.
– Jag ser dem ju varje dag och är van vid dem. Kanske blir jag blir överväldigad när jag är tvungen att plocka ner det. Då blir det väldigt mycket arbete, säger han.
Något slutmål med samlingen har han inte, men någon paus ser han inte heller framför sig.
– Jag ser nog inget slut nej. Det får bli som det blir. Man får väl bygga till någon hylla där i hallen, och när väggarna tar slut får man kanske planera om.
Även om han har över tusen kepsar att välja mellan, är det sällan han själv bär någon – och aldrig en från väggen.
– Jag har ju så många andra, så jag kan använda dem i så fall, säger han bland kepsraderna i källaren.