- Man tror att man ska få hjälp när det värsta händer, men man blir nekad överallt.
Döden slog ner som en blixt. En månad innan julafton dog Yvonne Andersson i en hjärtinfarkt. Hon var 60 år.
- Det var över på några sekunder, säger hennes dotter Sofie Lundkvist.
Svårt praktiskt
Men sorgen fick vänta. Det fanns en pappa att ta hand om. En pappa som blivit allt sämre sedan han fick diagnosen Alzheimers för några år sedan, vid 55 års ålder.
- Mamma hade frisörsalong hemma och kunde tack vare det vårda pappa. Han mår egentligen fysiskt bra, men sjukdomen är så långt framskriden att han inte klarar något själv. Han kan inte ens ta på sig och är helt beroende av att någon sköter honom.
Hon sjukskrev sig första tiden, när hon och hennes bror Stefan Andersson i Motala turades om att bo hemma hos pappa.
- Första reaktionen när något sånt här händer är att "vi ska alltid ta hand om pappa" men sedan förstår man att det inte kommer att fungera rent praktiskt, i längden. Vi har våra familjer och jobb - och Stefan har eget företag i Motala.
När livet och döden inte följer mallen
I flera år har Sofie Lundkvists pappa varit svårt sjuk i Alzheimers. Men det var mamman, som vårdat sin make, som dog. Mitt i chocken och sorgen har Sofie förvånats över att hon inte får ersättning när hon varit ledig för att hjälpa pappa flytta till ett demensboende.
Så jobbar vi med nyheter