Varierade arbetsuppgifter. Här är det vall som vänds för att förtorka innan det ensileras.
Solen flödar och en lätt bris drar över Knabbarp. I Lars Henrikssons vardag är vädret allt. Efter en sällsynt blåsig vår och försommar har han fått kämpa att få till spridningen av växtskydd, som han kör på entreprenad på gårdar i ett hyfsat stort geografiskt område.
Den gångna natten har han jobbat. Igen.
– Men jag kom hem lite tidigare än jag räknat med, så jag har fått i alla fall lite sömn.
Kunderna finns i hela Vimmerby kommun, delar av Oskarshamns kommun och upp mot Kisatrakten, men blåsten har ställt till det. Det har blivit många och långa nätter, när det oftast blåser mindre.
Och det finns dagar när det kanske inte blåst, men regnat istället. Då funkar det inte heller.
Att väder och vind styr är ingen nyhet för den som är uppvuxen på en gård.
– Allt man gör är ju väderberoende. Det är inget man kan göra något åt, och man får helt enkelt göra saker när det går, är det på natten så får det bli på natten. Regnar det får man göra något som passar att göra när det regnar.
Men det finns en deadline, ska växtskydd ut i ett majsfält ska det ske under rätt fas, innan det är för sent och ogräs, insekter och sjukdomar fått fäste. Parallellt finns annat att göra, hemma på gården.
– Det har varit en stressig period och det svåra med det här jobbet är ju att hinna allt man har tänkt, att klara av alla jobb man åtagit sig.
Maskinstationen och lantbruksjobb på entreprenad utgör stommen i företaget.
"Det är mycket jobb, men det finns också perioder av frihet, när jag kan styra min tid. Det är vardagslyx. Men nu har vi en intensiv period framför oss, när det ska tröskas."
– Maskindelen står nog för 75 procent. Sedan har vi 70 kvigor, som vi föder upp till en mjölkbesättning hos min morbror i Toverum, så då byter vi mellan oss. Det är också ett ben, men entreprenad är den stora biten.
Fler ben att stå på ger robust grund och minskad ekonomisk sårbarhet.
– Det är en säkerhet på sitt sätt, även om det blir missväxt får man i alla fall betalt för det jobb man gjort. Vi har 40-50 kunder och det är jobb från början av mars, när vi börjar med spridning av flytgödsel, till slutet på november. Men visst blir man lite låst. Det är inte så lätt att få till någon form av ledighet. Just nu har jag en anställd, som förstås ska ha sin semester.
Intresset för naturbruksprogrammen på landets gymnasieskolor har ökat. Men trots att många vill, blir de aktiva bönderna färre – och äldre. År 2000 var medelåldern för lantbrukare 52 år. 2020 hade den stigit till 60 år.
Siffror från Jordbruksverket visar att 2023 hade mer än hälften, 51 procent, av landets lantbrukare passerat 60. 38 procent var i den ålder många jämnåriga gått i pension – över 65 år. Och bland 65-plussarna var hela 40 procent över 75 år, jämfört med 36 procent 2020.
Bara sex procent av landets bönder är i Lars Henrikssons ålder, 34 år eller yngre.
Han tillhör den minoritet som branschen lyfter som oerhört viktig för att nå en stärkt livsmedelsberedskap. Utan kompetenspåfyllning i den gröna näringen hänger den svenska matförsörjningen på en skör tråd.
Vad ska till för att fler unga ska våga ta det steg som Lars beskriver som både stort och läskigt och självklart och efterlängtat?
– Bra fråga. Jag vet faktiskt inte. Som ung finns det en del stöd att söka, men det kanske behövs mer för att få fler att vilja jobba, både som anställda inom lantbruk och som egenföretagare. Bättre betalt och bättre arbetstider kanske lockar en del till andra yrken. Kanske hade tidigare generationer lite lättare att ”stå ut” med obekväma arbetstider och att inte ens ta ut lön, för att få företaget att gå framåt. Idag är det svårt att leva så.
Lars Henriksson, 33, tog över familjegården i Knabbarp i april. "Det är mycket jobb, men något jag valt. Jag har haft det som mål."
Han har några klasskamrater som också driver gårdar. Men de flesta bönder han känner är betydligt äldre.
– På gårdarna där vi kör entreprenad finns det en hel del som börjar bli riktigt gamla, men har svårt att hitta någon som vill ta över. Det är klart att det måste kännas tungt.
"Klart det är ett stort steg. Plötsligt har man stora lån som tickar på och en massa saker som ska klaffa."
Han är tredje generationen på familjegården i Knabbarp. Gården köptes av hans mormor och morfar. Mamma och pappa tog över på 80-talet och han har länge vetat att han vill ta stafettpinnen, leva det här livet som han visste skulle bjuda på både för- och nackdelar.
– Det här har varit min dröm och tanke redan innan jag gick lantbruksgymnasiet i Gamleby 2008-2011. Men det har fått ta tid. När jag tog över i våras hade jag varit anställd på gården i tio år. Jag tog över en färdig drift och vi hade byggt upp ett företag under 15 år, så kunderna har jag ju. Jobben finns, det är en fördel. Att börja om helt från scratch är ju jättesvårt. Bara en traktor idag är ju flera miljoner, det är saftiga investeringar.
Lars Henriksson tillhör en minoritet i yrket. Bara sex procent av landets bönder är 34 år eller yngre.
Och än så länge känns beslutet rätt. Fördelarna med jobbet, med flytande gräns till livsstil, är många.
– Jag tycker om variationen, att få göra olika saker. Ena dagen fixar man stängsel, jag tar hand om djuren, jag pillar med maskiner och jag får hela tiden vara ute i naturen. Och det är väldigt härligt att dra igång en tröska och skörda, det syns att man gör något. Under lugnare perioder, för de finns ju också, kan jag själv styra över min tid och det är vardagslyx att kunna äta både frukost och lunch med min sambo, när jag är hemma på gården. Det är det här jag valt.
Framtiden stavas tålamod.
– Jag ser det som några prövoår nu, och hoppas på att kunna utveckla maskinstationen och framförallt kunna anställa ytterligare någon för att få lite bättre balans mellan arbete och fritid.
"Man får vara lite mekaniker också, det gillar jag. Jag är en maskin- och motorkille. Det som varit tufft är allt kring ekonomi och pappersjobb, det tar mycket mer tid än man tror."